Gait re-education in transfemoral amputees The training programme, gait analysis, oxygen consumption and coping

Sammanfattning: Popular Abstract in Swedish Syftet med avhandlingen är att beskriva och utvärdera en behandlingsmetod, som avser att öka gångförmågan hos lårbensamputerade. Metoden, vilken tidigare inte är prövad för den här gruppen patienter, kombinerar sjukgymnastiska metoder, huvudsakligen använda inom psykiatrin, med vedertagna ortopediska och biomekaniska behandlingsprinciper. Den syftar till att öka kroppsmedvetenheten och att integrera protesen i den amputerades nya kroppsbild och i rörelse. I behandlingsmetoden ingår att behandlaren använder ett medvetet och aktivt förhållningssätt för att analysera, motivera och engagera patientens egna resurser. Att åter lära sig att gå och röra sig obehindrat betraktas i metoden som en process, vilken kräver tid. Behandlingstiden har varit tio månader i genomsnitt, vilket motsvarar mindre än halva kostnaden för en ny protes. Under 1994–1995 tillfrågades samtliga patienter inom Helsingborgs och Lunds sjukvårdsdistrikt med lårbensamputation och benprotes till följd av tumör eller trauma. Fem män och fyra kvinnor deltog i studien. Medianåldern var 33 år (16–51) och medianen för den tid de hade brukat sin protes var 6,5 år (3–27). Före träning gick deltagarna långsamt, med vaggande gång och hade svårt att använda sin protes på ett ändamålsenligt sätt. Tre deltagare använde gånghjälpmedel. Den som bäst behärskade sin protes orkade gå ca 500 m innan han behövde vila sig, men de allra flesta klarade bara av att gå 100–200 m. Samtliga hade sekundära besvär i form av ländryggssmärtor. Resultatet av behandlingen visade att gånghastigheten normaliserades till den hos friska personer i motsvarande åldersgrupper. Gångmönstret, utvärderat med tredimensionell gånganalys, visade ett ökat arbete på den amputerade sidan, vilket gav en ökad symmetri i höfterna sett från sidan. En ökad bäckenrotation uppmättes troligen som ett resultat av ökad steglängd. Framifrån sågs rörelser som antingen tydde på en kompensation för svaga abduktorer eller en svårighet att stabilisera proteshylsan. Bäckenets ökade rörelseomfång sett framifrån uppstod troligen på grund av mjukdelsrörelser då lårbenet trycktes ner respektive lyftes ur hylsan under gång. Efter behandling minskade energikonsumptionen när deltagarna gick med sina självvalda nya snabbare gånghastigheter, medan syrekonsumption och hjärtfrekvens ökade. Dessa resultat visade att deltagarna inte förbättrat sin kondition utan snarare ökat sin egen förmåga och blivit tekniskt skickligare att gå med sin protes. Sju deltagare lärde sig till och med att springa och nästan all ländryggssmärta var borta. De positiva resultaten kvarstod vid uppföljningen efter sex månader. I och med den förbättrade förmågan vågade deltagarna också att pröva andra, mer socialt betydelsefulla aktiviteter. De vågade vara ute i trängsel bland andra människor på stan med risk för att bli knuffad och några handlade till exempel kläder själv för första gången på flera år. De gick på utomhuskonserter och gick ut och dansade och upplevde dessutom att de hade roligt när de gjorde det. Deltagarna upplevde därigenom en känsla av ökad livskvalitet och ökat välbefinnande. Den del av avhandlingen som rör de amputerades psykologiska förmåga att hantera sorgen efter ett amputerat ben visade att deltagarna huvudsakligen använde förnekande och undvikande i den akuta fasen. Efter hand använde de alltmer strategier som jämförelser i nedåtgående riktning och positiva jämförelser. Endast en deltagare i studien hade fullt ut anpassat sig och accepterat sin situation.