Plasticity in mice nociceptive spinal circuits -role of cell adhesion molecules
Sammanfattning: Popular Abstract in Swedish Medan akut smärta ofta kan bemästras på ett framgångsrikt sätt saknas ofta adekvat behandling av kroniska smärttillstånd. Smärta är ett dominerande symptom vid en mängd sjukdomar såsom till exempel, reumatoid artrit, cancer, migrän, ryggskador, fibromyalgi och tillgängliga analgetika är ofta otillräckliga. Det finns därför ett stort behov att utveckla nya och effektiva analgetika. Ett stort problem har varit bristen på adekvata djurmodeller i arbetet med att utveckla nya läkemedel. En förutsättning för en sådan utveckling är i sin tur att smärtsystemets organisation och kanske i synnerhet dess inlärningsmekanismer, är känd hos de djur som testas. Ett sätt att angripa problemet med smärta är att undersöka de gener som är aktiva under uppbyggnaden av ryggmärgens nätverk. För några år sedan kartlades alla musens gener och parallellt med denna kartläggning har massor av olika möss som är genetiskt modifierade tagits fram. Tyvärr har musen, pga. sin lilla storlek, inte använts särskilt ofta i fysiologiska studier. De flesta studierna på smärtsystemets funktioner har i stället gjorts på andra djurarter som råtta, katt och apa. Det skiljer dock över 10 miljoner år av evolution mellan t.ex. mus och råtta och det går därför inte att direkt överföra data om t.ex. nervkretsars organisation och minnesfunktioner mellan dessa djurslag. Det finns således ett behov av en kartläggning av musens smärtsystem för att kunna undersöka genernas funktion i t.ex. nervkretsars inlärningsförmåga. En stor del av denna avhandling har därför ägnats åt att beskriva musens smärtsystem i ryggmärgen, både med avseende på dess grundstruktur och dess inlärningsförmåga. Vår kropp är full med ?smärtreceptorer? om är specialiserade på olika typer av skadliga stimuli. Dessa receptorer förmedlar information genom perifera nerver till ryggmärgen. I ryggmärgen sker den första sorteringen av stimuli och smärta separeras i ryggmärgen för att snabbt kunna skydda individen från skada. Ryggmärgen har nätverk av nervceller som kan utföra snabba precisa rörelser som tar bort den del av kroppen som har utsatts för smärta. Detta fenomen kallas för smärtutlöst bortdragningsreflex och styrs av ryggmärgen. Smärtsignalerna skickas vidare från ryggmärg till strukturer i hjärnan och hjärnstam. Samtidigt står nätverken i ryggmärgen under kontroll från hjärna. Ryggmärgen har således en nyckelroll i smärtsystemet och det är därför av största vikt att i detalj förstå dess organisation och funktion för att kunna utveckla nya metoder för att lindra smärta. Denna avhandling syftar till att öka förståelsen för hur nätverken i ryggmärgen fungerar och vad som krävs för att de ska utvecklas normalt. Vi har bland annat använt den smärtutlösta bortdragningsreflexen som modell system. Smärtsystemets basorganisation hos mus undersöktes också genom att kartlägga musens signalbearbetning i ryggmärgens smärtsystem med mikroelektroder. Medan den fundamentala organisation hos bortdragningsreflexen och nervcellsegenskaper i ryggmärgens bakhorn visade sig vara densamma hos mus och råtta fann vi klara skillnader när det gäller inlärningsmekanismer. Från studier på råtta har man tidigare dragit slutsatsen att sensitisering i smärtbanorna efter skada beror på ett ?smärtminne? i första omkopplingen mellan smärtreceptorer och ryggmärg. Musen verkar helt sakna samma mekanism men uppvisar ändå sensitisering. Detta talar för att den tidigare uppfattningen om var ?smärtminnet? sitter inte är korrekt. Avhandlingen visar också att det förekommer stora skillnader mellan olika musstammar när det gäller inlärningsförmåga i smärtsystemet. Möss som är dåliga på rumsinlärning på grund av bristande inlärningsmekanismer i hippocampus, visar sig ha försämrad förmågan att lära sig att utföra en funktionell bortdragning från ett smärtsamt stimuli. Det verkar därför som om det finns gemensamma mekanismer för att lära sig att orientera i en labyrint och att lära sig en funktionell bortdragnings reflex. Avhandlingen har också syftat till att, mot denna bakgrundsinformation om musens smärtsystem, karakterisera betydelsen av de så kallade adhesionsmolekylerna för smärtsystemets inlärning. Det är känt att dessa molekyler är viktiga för anläggning av nervsystemet och även för inlärning hos vuxna. De har till uppgift att leda de olika nervbanorna rätt när de växer ut samt att stabilisera synapskontakterna mellan nervceller. En av dessa molekyler heter L1 och den har bland annat visat sig vara inblandad i inlärningsmekanismer. Vi har därför undersökt en musstam med en bristfällig L1 molekyl och jämfört med ?normala? möss. Intressant nog visade sig dessa möss ha en extremt hög smärttröskel. Genom en detaljerad analys kunde vi fastslå att orsaken till smärtfriheten ligger i att en viss grupp av smärtaktiverade nervceller inte aktiveras på ett normalt sätt av smärtsignalerna. I synnerhet uppvisar dessa nervceller inte en förstärkningsmekanism som kallas ?wind-up? (ett slags korttidsminne i smärtsystemet) och som innebär att smärtsvaret ökar i storlek vid upprepad smärtstimulering. Studien tyder därför också på att just denna mekanism är av största betydelse för smärtsignaleringen i ryggmärgen. Sammanfattningsvis så ger avhandlingen en beskrivning av basala egenskaper i musens smärtsystem och visar att det finns klara skillnader beträffande inlärningmekanismer i detta system mellan mus och råtta som man bör ta hänsyn till när man studerar musens smärtsystem. Avhandlingen visar också på att de inlärningsmekanismer i hjärnan som har med rumsinlärning och orientering att göra verkar används i ryggmärgen för att lära in smärtkretsarnas funktion. Slutligen visar detta arbete för första gången att adhesionsmolekyler spelar en avgörande roll för att smärtnätverken ska fungera på ett korrekt sätt. Adhesionsmolekyler skulle därför kunna vara en intressant angreppspunkt för framtida smärtlindrande läkemedel.
KLICKA HÄR FÖR ATT SE AVHANDLINGEN I FULLTEXT. (PDF-format)