Theoretical studies of porphyrin proteins

Sammanfattning: Popular Abstract in Swedish Hemoglobin, det protein som transporterar syre i blodet är förmodligen det mest välkända proteinet. Det är ett av många exempel på porfyrinproteiner, dvs. proteiner med en porfyrinring i det aktiva centrat. Porfyrinen kan binda en metalljon i mitten av ringen. När en järnjon är bunden kallas strukturen hem. Det är denna molekyl som finns i hemoglobin. I denna avhandling har jag studerat olika typer av porfyrinproteiner med hjälp av datorberäkningar. Hur kan myoglobin skydda sig mot kolmonoxid? Syre behövs i alla kroppens celler för att vi ska kunna fungera. Hemoglobin finns i de röda blodkropparna och transporterar syret från lungorna till kroppens olika celler. I musklerna överlämnas syret till myoglobin. Både myoglobin och hemoglobin har en hemgrupp som syrebindande enhet. Myoglobin innehåller bara en hemgrupp och kan därför binda bara en syrgasmolekyl per protein. Hemoglobin är i princip uppbyggt av fyra myoglobinmolekyler och kan därför binda fyra syrgasmolekyler. Även kolmonoxid kan binda till hemgruppen och konkurrerar då med syret, vilket förklarar varför kolmonoxid är giftigt. Hur kan myoglobin skydda sig mot kolmonoxid? En fri hemgrupp (utan protein) binder kolmonoxid 20 000 gånger starkare än syre. Lyckligtvis ändrar proteinet inbindningen så att kolmonoxid bara binder in 25 gånger starkare än syre. Det betyder att proteinet måste stabilisera inbindningen av syre eller destabilisera inbindningen av kolmonoxid. Hur sker detta? Denna fråga är mycket viktigt eftersom kolmonoxid bildas naturligt i kroppen när hemgruppen bryts ner. Normalt är cirka 1% av hemgrupperna hos en frisk ickerökare förgiftade av kolmonoxid. Motsvarande siffra hos rökare är 5%. Mekanismen bakom denna ändring från 20 000 till 25 har diskuterats mycket. En hypotes är att proteinet stabiliserar inbindningen av syre genom att bilda en vätebindning till en närliggande aminosyra. Denna vätebindning antas vara svagare till kolmonoxid. Vi har beräknat bindningsstyrkan i dessa förmodade vätebindningar till syrgas och kolmonoxid med kvantkemiska metoder för att se om denna hypotes stämmer. Våra resultat visar att vätebindning till syret är betydligt starkare än till kolmonoxid, vilket stabiliserar syreinbindningen så att denna får en fördel framför kolmonoxid. Detta är beskrivet i artikel I och II. Elektrontransportproteiner - Cytokromer Cytokromer är proteiner vars uppgift är att transportera elektroner. Även de innehåller en porfyringrupp. Järnet i porfyrinens mitt är här bundet till två aminosyror, oftast metionin och histidin eller två histidiner. Järnjonens laddning ändras från +3 till +2 då den binder en elektron för att sedan sedan ändras tillbaka då elektronen lämnas vidare. Det finns tre vanliga typer av elektrontransportproteiner: blå kopparproteiner, järn-svavelproteiner och cytokromer. De är mycket viktiga i bland annat fotosyntesen och förbränningen av socker till energi. För att kunna överföra elektronen effektivt är det viktigt att proteinet inte behöver ändra sin geometri alltför mycket när den tar upp eller avger en elektron. Ett mått på denna geometriändring är reorganisationsenergin. I artikel III har vi jämfört denna energi för de tre olika typerna av elektrontransportproteiner och fann då att den var betydligt lägre för cytokromer än för de övriga proteinerna. Ferrokelatas tillverkar hem från porfyrin Som visats av exemplen ovan är hem en viktig faktor i många proteiner. Vi måste därför kunna tillverka hem i kroppen. Detta sker i en serie av reaktioner, där varje steg katalyseras av ett visst protein. Det allra sista steget, då järnjonen stoppas in i porfyrinen, katalyseras av proteinet ferrokelatas. Strukturen för detta protein har bestämts här i Lund och vi har i artikel IV och V med hjälp av beräkningar i kombination med experiment försökt förstå hur reaktionen sker. Man har antagit att proteinet deformerar porfyrinen så att kväveatomerna riktas mot järnjonen och hjälper den att komma in. Vi har därför i artikel V beräknat hur mycket energi det krävs för att böja en porfyrinring och visat att energierna är i den storleksordning som ett protein kan tänkas klara av. När järnjonen är insatt i ringen nästan fördubblas energin för att deformera ringen. Då passar den inte längre in i proteinet, vilket kan vara förklara hur den färdiga produkten lossnar från proteinet.