New constraints on paleoreconstructions through geochronology of mafic dyke swarms in North Atlantic Craton

Sammanfattning: Ett antal superkontinenter har existerat under jordens 4.6 Ga ( miljarder år gamla ) historia. Utav dessa är superkontinenten Pangea, som betyder ”allt land”, den senaste och mest väldefinierade. Bildning och uppsprickning av superkontinenter drivs av plattektoniska processer som i sin tur beror på strömningar ( konvektion ) i jordens mantel. Förutom dessa processer så anses numera mantelplymer ha haft betydelse för uppsprickning av superkontinenter. Dessa kan ses som uppvälvning av varmt material från jordens inre som rör sig uppåt tills de kommer i kontakt med jordens yttre hårda skal – litosfären. Då detta sker kommer sprickor bildas i litosfären längs vilka magmor kan röra sig mot ytan och där orsaka omfattande vulkanism. Det är idag allmänt accepterat att ett antal mantelplymer var involverade i Pangeas uppsprickning. Magma från jordens inre kan tränga upp genom berggrunden och kristallisera som diabasgångar med olika geometrier, såsom parallella eller radierande svärmar. Större magmatiska händelser som leder till uppsprickning av kontinenter är ofta relaterade till s.k. mantelplymer och ger upphov till radierande gånggeometrier. Det finns ett antal superkontinenter före Pangea som idag är mer eller mindre vedertagna: 0.6–1.1 Ga Rodinia och 1.3–1.8 Ga Columbia. Mycket tyder på att det också funnits en äldre superkontinent. Fragment från denna äldsta kontinentala landmassa återfinns idag som ca. 35 lithosfärfragment utspridda över jordens yta. Ett av dessa fragment utgörs av södra Grönlands berggrund tillsammans med en del av nordöstra Kanada ( Nain province ) samt Lewisian Complex i nuvarande Skottland. Förekomsten av diabas gångar utgör spår av yngre episoder av magmatiska händelser. Diabas innehåller ofta små mängder av mineralet baddeleyit, som går att åldersbestämma med U–Pb metoden, genom att uran sönderfaller till bly med känd hastighet. Genom att mäta halterna av olika uran- och blyisotoper kan man beräkna åldern för dessa episoder av magmatism. Varje kontinentalt fragment har således en egen ”magmatisk historia”, som går att visualisera i ett så kallat streckkodsdiagram. Streckkodsdiagrammet tillåter oss att jämföra tidpunkterna för dessa magmatiska händelser och utifrån dessa jämförelser kunna utvärdera vilka kontinentala fragment som en gång satt ihop i en större landmassa. I mitt doktorandarbete har jag åldersbestämt diabasgångar från sydvästra och sydöstra Grönland ( arkeiska provinsen North Atlantic Craton ). Ett stort antal generationer av diabasgångar har identifierats tack vare dessa nya åldersbestämningar och deras åldrar är ca. 2.5 Ga, 2.37 Ga, 2.21 Ga, 2.17 Ga, 2.13 Ga och 2.04 Ga. Streckkodsdiagram för Grönland visar att flera likåldriga diabasgenerationer också finns i Dharwar craton i nutida södra Indien samt i Superior Craton i Kanada. I denna avhandling presenterar jag en rekonstruktion över dessa kontinenters möjliga lägen relativt varandra. Min hypotes utifrån dessa resultat är att dessa tre landmassor kan ha suttit i en större landmassa kallad Superia.