Fysisk miljö på strokeenheter : betydelse för vården

Sammanfattning: Bakgrund: Den fysiska miljön har betydelse för människors hälsa och välbefinnande. Rehabilitering som påbörjas på strokeenheter i ett tidigt skede, kan förbättra återhämtning och minska risken för funktionshinder. Hur den fysiska miljön på en strokeenhet ska vara utformad för att utgöra ett stöd för patientens aktiviteter och vård är i begränsad omfattning studerat. Vidare är kunskapen begränsad gällande hur utformningen av den fysiska miljön kan påverka det multidisciplinära teamets arbete på en strokeenhet.Syfte: Det övergripande syftet var att generera kunskap om den fysiska miljön på strokeenheter och den komplexa relationen mellan utformningen av miljön, vården och användarens erfarenhet av den fysiska miljön.Metod: Avhandlingen baserades på fyra delstudier. Delstudierna hade en beskrivande och explorativ design. Tre nybyggda strokeenheter studerades, varav en strokeenhet följdes från den ursprungliga, via den temporära till den nybyggda enheten. I delstudie I, II och IV användes strukturerade observationer för att dokumentera patientens aktivitetsnivå, det fysiska rummet för aktiviteten, samt vilken eller vilka personer som var med patienten i rummet. I delstudie I, II och IV användes även icke-strukturerade observationer. De icke-strukturerade observationerna syftade till att utforska stöd och hinder i den fysiska miljön för patienter och det multidisciplinära teamet. För delstudie III användes en kvalitativ metod som med hjälp av intervjuer syftade till att studera patienternas erfarenheter av den fysiska miljön.Resultat: Delstudie I visade att på den nybyggda strokeenheten tillbringade patienterna mer tid på sina rum, hade lägre aktivitetsnivå och hade färre interaktioner med personal och anhöriga, än på den gamla strokeenheten. Förändringar av den fysiska miljön kan ha påverkat patienternas aktiviteter och interaktioner. Delstudie II visade att strokeenheterna skilde sig åt gällande patienternas aktivitetsnivå och proportion av dagen som patienterna var ensamma på sina rum. Patienterna hade högre aktivitetsnivå på en strokeenhet med en kombination av enkelrum och flerbäddsrum jämfört med en strokeenhet med uteslutande enkelrum. En flexibel, lättorienterad och omväxlande miljö utgjorde ett stöd för vård och aktiviteter. I delstudie III framkom två teman: (i) inkongruens mellan gemenskap och avskildhet och (ii) förbindelse med världen utanför ger distraktion och en känsla av normaltillstånd. I enkelrummen upplevde patienterna ensamhet och en frånvaro av social gemenskap. Patienterna blev positivt distraherade när de tittade på natur eller på aktiviteter som fortgick utanför deras fönster. Delstudie IV visade att det multidisciplinära teamet inte arbetade tillsammans i mötet med patienten. Vidare framkom i resultatet olika stöd och hinder i den fysisk miljö som påverkade teamets aktiviteter, exempelvis hinder i form av en fysiskt uppdelad miljö för teamet.Konklusion: Denna avhandling har bidragit till att öka förståelsen och kunskapen om den fysiska miljön på strokeenheter. Att använda ett evidensbaserat kunskapsunderlag när det gäller planering och design av nya strokeenheter är centralt. Den fysiska miljön kan vara ett stöd både för den person som insjuknat i en stroke och för det multidisciplinära teamet. Den fysiska miljön bör utformas för att minska inaktiviteten och upplevelsen av ensamhet, samt bidra till att det multidisciplinära teamet har lämpliga lokaler där teamet kan arbeta tillsammans.