Skogsarbetets humanisering och rationalisering från 1900 och framåt

Sammanfattning: Rapporten belyser skogsarbetets förändring i storskogsbruket under perioden 1900 – 2013 under inflytande av rationalisering och humanisering som förändringsprocesser. Utgångsläget var ett ytterst slitsamt, riskabelt och lågbetalt säsongsarbete i kyla och snö, med bortaliggning i undermåliga kojor. I periodens början fullbordades en spontan rationalisering som inletts i slutet av 1800-talet och som bestod av att effektivare handredskap – olika typer av sågar, barkspadar och hanteringsdon - ersatte yxan som universalredskap. Organiserad rationalisering av skogsarbetet kom igång först i slutet på 30-talet. Den hämtade då sin inspiration från industrin som vid det laget hade anpassat amerikanen F W Taylors rationaliseringskoncept till den svenska arbetsmarknaden och kulturen. Arbetsstudier blev grund för effektivisering av det manuella skogsarbetet och för en rättvisare lön. Men skogsbruket kom sedan att finna egna vägar, som ledde till en världsunik teknisk och organisatorisk utveckling med början på 1950-talet och kulmen kring 1990. Under de senaste två årtiondena har rationaliseringen i skogsbruket anslutit sig till ”mainstream” i näringslivets utveckling, som styrs allt mera av dels den globaliserade marknadens mekanismer samt dels ”Lean”, ett hopkok av amerikanska och japanska organisationskoncept, och med ”outsourcing” som främsta verktyg. Under perioden 1940-2005 utvecklades produktiviteten kraftigt, med särskilt stora språng 1960-75 och 1990-2005. Efter 2005 skedde en stagnation. Humaniseringen av skogsarbetet inleddes med provinsialläkaren Hasslers larm 1907. Starten blev trög men skogsarbetarnas boende och mathållning kom att förbättras på många håll fram till 1930-talets slut. Då blev humanisering en integrerad del av den systematiska rationaliseringen, vilket innebar radikala förbättringar av det manuella skogsarbetet. När mekaniseringen tog fart under 50- och 60-talet kom människan i produktionssystemet bort ett tag, vilket ledde till omtag på humaniseringsprocessen. Ergonomin utvecklades som redskap och som vetenskap. Från slutet av 70-talet till slutet av 90-talet blev humaniseringen, stödd av flera aktörer, åter en integrerad del av rationaliseringen, nu underbyggd av det ”sociotekniska” organisationskoncept som utvecklats av engelska och norska arbetsforskare. Arbetets organisation kom i fokus. Den totala humankvaliteten kulminerade åren kring 1990. Skogsarbetet nådde då en höjdpunkt vad gäller mångsidighet, kontaktrikedom, variation, självbestämmande, ansvar och uppmärksamhet. Sedan inleddes en viss avhumanisering. Humaniseringsaktörerna försvagades eller försvann. Marknadens ”osynliga hand” tog alltmera över utvecklingen. Humankvaliteten försämrades på en rad punkter som i huvudsak kan hänföras till organisationsmiljön – färre personliga kontakter, längre arbetsresor, sämre skiftformer, kortare framförhållning och sämre kvalitet i planeringen samt sänkt relativ lönenivå. Försämringarna kompenseras delvis av att maskinernas förarmiljö och driftssäkerhet förbättrats avsevärt, men generellt har skogsarbetet förlorat i attraktivitet. Historiken summeras utförligt i kapitel 11.I kapitlet 12 om framtidens arbetsliv nationellt och i skogsbruket hävdar författaren att det behövs ett tidsanpassat humaniseringskoncept av samma dignitet som det på 60-talet lanserade sociotekniska konceptet. En skiss på ett sådant ”socioekonomiskt” koncept presenteras, inklusive en begreppsapparat som gör anspråk på att vara innovativ, samt en rad åtgärdsförslag. Därvid beaktas lärdomar från det förgångna