Lyckolandet. Maktens legitimering i officiell retorik från stormaktstid till demokratins genombrott

Sammanfattning: Popular Abstract in Swedish Denna avhandling behandlar frågor om normbildning och argument för gemenskap i den svenska statsmaktens officiella retorik från 1660-1919. Varje nytt år skulle befolkningen i Sverige lyssna till de böndagsplakat som lästes upp i rikets kyrkor. Där informerades om riksdagar och gavs förklaringar till krig och kriser. Där beskrevs även grunden för rikets gemenskap och Sverige gestaltades gärna som ett utvalt land. I avhandlingen har jag låtit mig inspireras av Charles Taylors resonemang om ?social imaginaries?, där fler element än det etniska uppmärksammas i en föreställd gemenskap, eller idéer om vad som höll samman samhället. En intressant och viktig iakttagelse som denna avhandling kommit fram till är att den gemenskapsföreställning som utgår från det etniska argumentet för gemenskap i ett långt perspektiv måste bedömmas som övervärderat i relation till andra argument. Nationalismsforskningens svar på varför människor känner lojalitet visavi ett rike eller folk kan av den anledningen problematiseras. För att ge ett alternativt perspektiv har jag ställt två argument för gemenskap bredvid varandra, och båda med utgångspunkt i 1600-talets mitt. Det ena representeras av idén, t.ex. hos Olof Rudbeck, om gemenskap utifrån det etniska-religiösa sammanhanget och anspelar på folkets förflutna och dess stordåd, och det andra representeras av Samuel Pufendorfs idé om gemenskap utifrån ömsesidiga plikter och fokuserar på samhällets säkerhet. Dessa två föreställningar är möjliga att följa under hela perioden och utgör lika tungt vägande argument för gemenskap i plakaten. Folkbegreppet undergår emellertid de tydligaste förändringarna. De kan enklast beskrivas som en övergång från en etnisk teologi, dvs. en samhörighet i kristenheten, till en etnisk svenskhet. Det andra argumentet uppvisar en större kontinuitet och är möjligtvis ännu starkare och suggestivare eftersom det i berättelsens form beskriver Sverige som det potentiella eller reella lyckolandet. Enligt detta argument förenas inte människor så mycket på grund av sin etnicitet, utan mer av sin förmåga, eller av sin önskan, att komma överens. Ledorden för detta lyckotillstånd är trygghet och enhet, fred och förkovran, frid och ordning, rättvisa och samförstånd, samt lugn, kärlek, lycka, mildhet och välfärd. Troligtvis var också dessa argument de mest gångbara utifrån åhörarnas egna förhoppningar om tillvaron. Retoriken uppifrån måste någonstans möta drömmarna underifrån ? i ett lyckoland.