Antibiotic prophylaxis in general oral health care : the perspective of decision making

Sammanfattning: I Sverige ger läkemedelskommittéerna i landstingen ut rekommendationer för att stödja optimal användning av läkemedel till patienter. Rekommendationerna inkluderar råd om när antibiotika bör användas i förebyggande syfte (antibiotikaprofylax) i tandvården. Detta kan vara aktuellt i samband med tandingrepp för att förebygga infektioner hos patienter med specifika medicinska tillstånd, t.ex. hjärtklaffsprotes, diabetes eller njurtransplantat. Vid användning av antibiotika finns risker för oönskade reaktioner hos patienten i form av hudutslag, diarréer men även livshotande allergiska reaktioner. På samhällsnivå finns risk att bakterier blir resistenta mot antibiotika. Med bakgrund av detta bör det finnas en strävan efter att minimera användning av antibiotika. I denna avhandling har syftet varit att 1) utvärdera de vetenskapliga bevisen i litteraturen för att använda antibiotikaprofylax i tandvården, samt överensstämmelsen mellan rekommendationer från läkemedelskommittéerna och vetenskapliga bevis, 2) studera tandläkares användning av antibiotikaprofylax och hur väl de följer rekommendationer, 3) studera tandläkares säkerhet i sina beslut om att ge antibiotikaprofylax och 4) studera tandläkares riskbedömningar i sina beslut om att ge antibiotikaprofylax. Metoden för det första syftet var en systematisk litteraturöversikt av vetenskapliga studier. Det systematiska tillvägagångssättet inkluderade definierade inklusions- och exklusionskriterier för studierna, på förhand definierade granskningsprotokoll av studiernas kvalitet, samt en övergripande kvalitetsbedömning av de vetenskapliga bevisen. För resterande syften genomfördes en enkätundersökning. Enkäten innehöll åtta simulerade patientfall med olika medicinska tillstånd, inklusive tillstånd där antibiotikaprofylax bör ges enligt rekommendationer och tillstånd där antibiotika inte bör ges. Enkäten skickades till 200 slumpmässigt utvalda allmäntandläkare i två landsting i Sverige, Skåne och Örebro läns landsting. Svarsfrekvensen var 51% (101/200). Tandläkarna fick svara på om de skulle ge antibiotikaprofylax, hur säkra de var i sina beslut och hur de bedömde risken för komplikationer om antibiotikaprofylax inte användes. Resultaten kan sammanfattas i följande punkter: • Det saknas vetenskapliga bevis som stödjer användning av antibiotikaprofylax • Rekommendationerna inkluderade flera medicinska tillstånd där antibiotikaprofylax bör ges • Det fanns en stor variation i tandläkarnas sätt att använda antibiotikaprofylax • Tandläkarna följde rekommendationer i liten omfattning • Tandläkarna hade hög säkerhet i sina beslut, oavsett om de gav antibiotikaprofylax eller ej och oavsett om deras beslut var i enlighet med rekommendationer eller ej • Tandläkarnas riskbedömningar var rationella men byggde på bristande kunskap, dvs. de gav antibiotikaprofylax på ett konsekvent sätt utifrån sina riskbedömningar, men riskbedömningarna var överskattade och felaktiga jämfört med de verkliga riskerna. Slutsatser: Det saknas vetenskapliga bevis för att använda antibiotikaprofylax i tandvården. Trots det inkluderar rekommendationerna en mängd medicinska tillstånd. För att minimera användning av antibiotika, bör rekommendationer stramas upp för att vara mer i överensstämmelse med vetenskapliga bevis. Nästa problem var tandläkarnas stora variation i sina beslut och att de endast i liten omfattning följde rekommendationer. Detta visar att besluten inte är optimala och att de bör förbättras. Potentiella hinder för en sådan förbättring kan vara att tandläkarna var väldigt säkra i sina beslut och att de gjorde överskattade och felaktiga riskbedömningar. Tidigare forskning visar att det är mycket svårt att implementera rekommendationer för att förändra beteende hos sjukvårdspersonal. Troligen skulle det innebära stora utmaningar i att lyckas förändra tandläkares sätt att använda antibiotikaprofylax.