Lower Limb Amputation in Patients with Vascular Disease

Sammanfattning: Popular Abstract in Swedish Antalet personer som är amputerade ovanför tålederna i Sverige kan uppskattas till mellan 5000 och 5500. (ca 0.06 % av befolkningen). Största delen av dessa är amputerade pg.a. av kärlsjukdom (≈ 80 %). Antalet årligen nytillkomna benamputerade i Sverige kan uppskattas till mellan 1000-1100 och mindre än 5 % av dessa fall är relaterade till andra orsaker, t.ex. trauma eller cancer. Benamputationer utförda på kärlsjuka patienter är inte enbart kritiska ur mobilitetssynpunkt utan är också slutskedet på ett sjukdomsförlopp ofta relaterat till smärta, depression och ångest för patienten och en hög kostnad för samhället. Benamputationers orsak och antal skiljer sig mellan och inom länder p.g.a. åldersfördelning, antal individer som lider av kärlsjukdom och hur stor andel av dess som är diabetiker. Under 10 års tid registrerades alla de patienter bosatta i Nordöstra Skånes sjukvårdsdistrikt som amputerades ovanför tålederna p.g.a. kärlsjukdom. I delarbete I sammanställs resultaten för beräkning av incidens och dödlighet hos de 290 patienter som genomgick amputation. Patienterna följdes under 1 till 11 år. Ålder, kön, diagnos samt sida och nivå för amputationen registrerades och definierades som initial amputation (d.v.s. första amputationen), kontralateral amputation (d.v.s. första amputation på andra benet) och som re-amputation (d.v.s. ny amputation om den förra inte läkte eller p.g.a. ytterligare försämrad blodcirkulation). Årlig incidens av kärlsjukdomsrelaterade amputationer uppskattades för diabetiker och icke-diabetiker för populationen äldre än 45 år. Under perioden genomgick 133 diabetiker (53 % män) och 157 icke-diabetiker (50 % män) sin första amputation. Den generella incidensen av initial amputation hos diabetiker var åtta gånger högre än hos icke-diabetiker, 195 jämfört med 23 per 100,000 personer/år. Den vanligaste nivån var underbensnivån (transtibial) som utgjorde 75 % av alla initiala amputationer. Incidensen av amputationer på andra benet hos amputerade diabetiker var 17 per 100 amputerade/år jämfört med 13 hos icke-diabetiker. Den vanligaste amputationsnivån på det andra benet hos både diabetiker och icke-diabetiker var också transtibial. Incidensen av re-amputationer hos amputerade diabetiker var 19 per 100 amputerade/år jämfört med 14 hos icke-diabetiker. Den vanligaste re-amputationsnivån hos diabetiker var underbensnivå till skillnad från lårbensnivå hos icke-diabetiker. Ettårsdödlighet visade ingen skillnad mellan diabetiker och icke-diabetiker när man justerat för ålder och könsskillnader. I delarbete II presenterar vi den svenska versionen av funktionsmätinstrumentet Locomotor Capabilities Index (LCI) som är ett frågeformulär. LCI utvärderades för reliabilitet (reproducerbarhet) och validitet. Den svenska versionen av LCI som översatts och kulturellt anpassats visades vara reliabel och valid, framför allt hos äldre amputerade med låg eller medelhög aktivitetsnivå. Därmed skulle LCI kunna fungera som det första utvärderingsinstrument (frågeformulär) för benamputerade i Sverige som också kan användas vid internationella jämförelser. I delarbete III jämförs två olika förband som används direkt efter underbensamputation. Det traditionella cirkulära gipsförbandet (CRD) och ett nytt vakuumformat förband (ORD®) som lätt kan justeras och om nödvändigt tvättas och återplaceras. Utfallsvariabler som analyserades var andel läkta sår, tid till protesförsörjning, funktion med protes (där två mätinstrument, ett subjektivt (LCI) och ett objektivt (Timed ”Up and Go”), användes), antal hylsbyten under första året samt möjlighet att återgå till sitt tidigare boende. Totalt inkluderades 27 patienter, varav alla var amputerade p.g.a. kärlsjukdom och accepterade att delta i studien. Protesförsörjning lyckades i 23 fall (14 män, medelålder 76 år (43-91)). Samma efterbehandling och rehabilitering användes i båda grupperna. För att minska påverkan av proteshylsformen vid funktionstest användes ICEX -hylsteknik på alla amputerade. Det nya förbandet (ORD) verkar ge samma resultat gällande sårläkning, tid till protesförsörjning, antal hylsbyten första året och möjlighet att återgå till sitt tidigare boende jämfört med det traditionella förbandet (CRD). I delarbete IV undersöktes utfallet av en ny behandlingsstrategi vid underbensamputation på 219 patienter. Vid denna behandling användes som standard sagitellt snitt och stelt förband i 5-7 dagar. Detta efterföljdes av kompressionsbehandling med silikonhylsa. Träning med tuberstödjande protes användes under rehabiliteringsfasen så snart gipset tagits bort, men utan att lägga belastning på underbenet. Ny teknik vid hylstillverkning, ICEX , som bygger på att tillverka och leverera en träningsfärdig protes vid ett och samma besök, användes. Gångförmågan före insjuknandet bedömdes. Vid utskrivning från rehabilitering bedömdes gångförmågan med protes. Gångfunktionen bedömdes som god om den amputerade kunde använda protesen dagligen och gå utan stöd inomhus eller med stöd utomhus. Gångfunktionen bedömdes som dålig om den amputerade inte använde protesen dagligen, inte kunde gå utan stöd inomhus eller använde rullstol större delen av tiden. I denna grupp ingick också de patienter som inte fick protes. Alla proteserna gick att tillverka och leverera vid första besöket. Mer än hälften (55 %) av alla underbensamputerade fick protes, i genomsnitt 41 dagar efter amputationen. Närmare två tredjedelar uppnådde god funktion med protes vid utskrivning från rehabilitering. Av de patienter som bedömdes ha god gångförmåga före amputationen och som överlevde mer än 90 dagar efter amputationen fick 80 % protes och 68 % uppfyllde kriterierna för god funktion med protes. Dessa patienters överlevnadstid var i genomsnitt tre och ett halvt år.