Utbildningskultur : lärande i högre utbildning

Sammanfattning: När börjar ett arbete och när slutar det? Denna avhandlings formella början var hösten 2011, och den föregicks av en licentiatuppsats som påbörjades 2004. Det var alltså för 10 år sedan som de grundläggande frågorna formulerades och som detta kunskapsbyggande blev en del av min vardag. Nu har arbetet nått en ände, det har tagit form av en avhandling; men är det slut? Välkommen, trygg och utmanad! Det är den devis jag använder som grund för min pedagogiska verksamhet. Ordningen är viktig, det är den som bär processen. I arbetet med denna avhandling har jag fått uppleva just detta. När jag anställdes vid Luleå tekniska universitet (LTU) kände jag mig varmt välkommen, också när det gällde min kompetensutveckling. Jag fick i egen takt utveckla en trygghet och i fas med denna trygghet ta mig an utmaningar. Jag vill därför tacka Luleå tekniska universitet för den möjlighet jag fått, att utveckla och att utvecklas. Samtidigt vill jag också säga att en organisation som LTU inte alltid kännetecknas av hjälpsamhet, utan kan visa sig hård och granskande innan den välkomnar. I denna organisation finns det individer som hjälpt mig förbi allsköns hinder. De har lånat ut sina kontaktnät, sin kompetens och sin välvilja på ett sätt som är ovärderligt, och som är svårt för mig att sätta ord på. Kombinationen av dessa fantastiska människor och det uppdrag som universitetet har gör det till en otroligt spännande miljö. Både personliga och arbetsrelaterade omständigheter har gjort avhandlingsarbetet mer ensamt än vad jag skulle önskat. Det har blivit ett nykonstruerande av det redan existerande, och samtidigt har det därmed varit en skola där inget av det som finns, gått mig förbi. Trots den ensamma karaktären på arbetet så är det några personer kopplade till detta arbetes fullbordan, som jag vill passa på och visa min tacksamhet. Först vill jag tacka de lärare som ställde upp och gjorde det möjligt för mig att skriva en licentiatuppsats. Och tack alla studenter som ställde upp och lät mig delta perifert i hur det är att vara student. Jag hoppas att denna avhandling kan utgöra en värdig återbetalning till den praktik ni bjudit in mig till. Tack Christer Wiklund för att du bjöd in mig till universitetsmiljön, och sedan dess stöttat mig hela vägen, såväl som chef som handledare för mitt licarbete och som kollega. Och Tack Anders Söderlund som också hjälpte mig i arbetet med licentiatuppsatsen, språkgranskning och som jagfått arbetat tillsammans med i högskolepedagogiska kursen. Din välvilja uppskattar jag stort. Tack Eva Alerby och Krister Hertting, mina handledare under del två av detta arbete. Ni har gett mig stor frihet, samtidigt som ni funnits där och diskuterat det som varit aktuellt, oroat och utmanat. Utan att känna mig närmare så har ni givit det jag mest behövde, tillit och utmaning. Tack Eva för att du poängterade vikten av att få den tid det innebär att doktorera. Fastän jag nu malt på i ett decennium, så är det så otroligt mycket mer jag vill lära mig. Tack också alla vänliga och kunniga kollegor på hela KKL/LTU för stöd, uppmuntran och visdom. Brit Rönnbäck, du har varit och är en fantastisk inspirationskälla och jag vill tacka för det idoga läsande du gjorde av manuset i ett kritiskt skede. Åsa Wikberg-Nilsson, tack för hjälpen att tolka och diskutera mina bilder och din förmåga att omsätta omständliga beskrivningar och illustrationer till givande uttryck, i text och bild. Tack för att du påminner mig om KISS: Keep it Simple Stupid! Familj och vänner, er har jag mest erbjudit en mental frånvaro, där det alltid funnits en oresonlig konkurrent angående uppmärksamhet. Jag saknar er och har ett hopp om förändring. Tack alla i storfamiljen för att ni bistått på ert alldeles egna sätt. Kopplat till utbildningskultur vill jag säga ett ord om min barndom. Vi satt vid middagsbordet ett otal gånger, och mamma som var lågstadielärare berättade om sina juveler (elever). Det var slipade och oslipade, det var skolduktiga och sådana som ville bli Hovås skräck. Men alla hette de juveler och pratades om som om de vore juveler. Detta pratade vi om hemma vid middagsbordet. Hur vi pratar om studenterna/eleverna/barnen/juvelerna, det innebär något för en utbildningskultur. Hur vi pratade runt middagsbordet påverkade sannolikt också utvecklingen av den devis jag undervisar utifrån. Katarina, min livskamrat, vi vet båda att det inte kommer bli bättre;) men det kommer bli annorlunda, mer tvåsamt. Jag längtar ut i vårsolen, att vara tillsammans med dig! Erik och Anna, ni har växt upp med detta arbete och jag har med värme i bröstet märkt hur era frågor blir mer och mer initierade. Som när du Anna redan 2008 sa, likt professor Tom Tiller 2013, när jag berättat om mitt arbete – ”varför skriver du inte bara det då?”. Eller du Erik, när du frågade vad payoffen var för ett universitet av sådant arbete som mitt. Jag vet att ni har med er samtalsämnen från ert middagsbord som kommer göra sig påmint när ni kanske tar er an universitetsstudier eller varför inte i föräldrarollen. Jag älskar er. En solig annadag påsk 2014, i troget sällskap av en irländsk setter. Gammelhuset, Piteå.

  KLICKA HÄR FÖR ATT SE AVHANDLINGEN I FULLTEXT. (PDF-format)