Det moderna åldrandet. Pensionärsorganisationernas bilder av åldrandet 1941-1995

Sammanfattning: Popular Abstract in Swedish Populärvetenskaplig sammanfattning Vilka är egentligen ”de äldre”? Vad innebär det att vara pensionär? Hur ska man åldras på rätt sätt? Frågor som dessa har under det nyss avslutade århundradet ställts och besvarats på många oliks sätt, beroende av sammanhang och tidsperiod. I vissa situationer har de äldres olikhet lyfts fram, i andra deras likhet. Ibland har åldrandets möjligheter uppmärksammats, ibland risker, utanförskap och diskriminering. I den här avhandlingen undersöker jag hur de svenska pensionärsorganisationerna PRO och SPF beskrivit äldre människor och deras situation i samhället från krigsåren i början av 40-talet, via 50- och 60-talens tillväxtår och till 90-talets systemskifte. Sveriges Pensionärsförbund (SPF) bildades 1939, har idag 208 000 medlemmar och ger ut tidningen Veteranposten. Pensionärernas Riksorganisation (PRO) bildades 1942, har 380 000 medlemmar och ger ut tidningen PRO-Pensionären. De två organisationerna har konkurrerat om att ansluta landets pensionärer, och periodvis anklagat varandra för att bedriva förtäckt partipolitik. Studien baseras på genomgångar av de 330 respektive 329 tidningar som PRO och SPF kommit ut med under 1941-1995, på organisationsmaterial, samt material som tidningarna hänvisat och förhållit sig till (populärgerontologisk litteratur, vetenskapligt material, offentliga utredningar, konferensrapporter, tidningsartiklar m.m.). För att begripa likheter, skillnader och utveckling av ”äldrebilderna” använder jag två analytiska redskap: tidsperioder och tolkningsramar. I avhandlingen används en uppdelning i tre tidsperioder - en fattigvårdsperiod som sträcker sig till skiftet mellan 40- och 50-tal, en välfärdsstatlig period som sträcker sig till mitten av 70-talet och en avslutande omprövningsperiod. De sociala förhållanden, politiska landskap, problembeskrivningar och tidsenliga retoriker som karaktäriserat olika perioder har påverkat trovärdigheten hos olika beskrivningar av de äldre och givit beskrivningar nya och oförutsedda innebörder. Med tolkningsramar avses pensionärstidningarnas karaktäristiska sätt att resonera om samhället och de äldre - om rättigheter och skyldigheter, om bra och dåligt åldrande. I studien av pensionärstidningarna identifierar jag fem tolkningsramar, som utvecklats i samverkan och konkurrens under de tre tidsperioderna. Tre av tolkningsramarna har i första hand utvecklats i resonemang och exempel om de äldres situation i samhället, medan två i första hand fokuserat de äldres aktivitet och livsstil. De två pensionärsorganisationernas äldrebilder har varit länkade till ideologiska beskrivningar som vunnit eller förlorat trovärdighet genom samhällets välfärdsutveckling. Under 40-talet stod striden mellan en socialdemokratisk vision om framväxten av ett rättvist folkhem för alla medborgare, och en vänsterradikal opposition, vars företrädare lyfte fram orättvisor och ironiserade över folkhemsidyllen. Under 50- och 60-talens tillväxtår framstod tolkningsramen om folkhemmet som trovärdig. Under 70-talet utmanades beskrivningarna av växande välfärd och samhällelig gemenskap av kritiska forskare som uppmärksammade brister inom den storskaliga vården. Med 70-talets ekonomisk kris och den socialdemokratiska förlusten av regeringsmakten inleddes en omprövningsperiod, där pensionärsföreningarna fick ägna större kraft åt att motverka nedskärningar och försvara sig mot påståenden om att de äldre blivit en gynnad grupp. I periodernas olika tolkningsramar har genomgående innehållit beskrivningar av orättvisor som drabbat de äldre och risker för deras hälsa och välmående. I analysen av materialet har jag försökt förstå denna inriktning som rimlig och till och med nödvändig för pensionärsorganisationernas existens. Alla föreställningar om att företräda de äldre får ytterst sin mening av grundläggande idéer om vilka de äldre är, vilka deras intressen är och varför de förtjänar en speciell representation. Därför måste pensionärsorganisationerna introducera sig själva som intresseorganisationer genom hänvisningar till missförhållanden och motåtgärder. Beskrivningar av orättvisor och risker skapar gemenskap mellan pensionärsorganisationernas olika medlemmar och opinion för samhälleliga förändringar. De löser upp spänningar mellan politik och nöjen och legitimerar organisationerna i relationen till statsmakterna. Aktiviteter som inte länkas till risker och orättvisor kan däremot ifrågasättas som onödiga eller döljande i förhållande till de äldres intressen.