Abdominal adhesions - clinical impact and experimental prevention

Sammanfattning: Popular Abstract in Swedish Sammanväxningar i buken är en normal reaktion efter skador i bukhinnan och utvecklas efter ett inflammatoriskt svar och det efterföljande läkningsförloppet. Många sammanväxningar bildas inom 24-48 timmar efter skadan och tillbakabildas normalt efter 5-7 dagar. Många av de sammanväxningar som kvarstår kan ses som en obalans i de system som bildar ärr (fibros) och löser desamma (fibrinolys). Många sammanväxningar är asymtomatiska, men de kan också orsaka tarmvred, infertilitet och smärta. Vidare kan de ge problem vid kommande operationer i buken. Kostnadsapekter av sammanväxningar i buken för den enskilde patienten, men också för den nationella hälsovården måste lyftas fram. Nästan en procent av alla inläggningar på kirurgiska avdelningar och tre procent av alla bukoperationer anses bero på sammanväxningar i buken. I denna studie bekräftas kända fakta att drygt 1 procent av alla blindtarms-opererade kommer att drabbas av tarmvred inom 10 år efter sin blindtarmsoperation, liksom att tarmvred och smärta oftare drabbar de patienter som tidigare är opererade i nedre delen buken (tunntarm, tjocktarm, blindtarm och gynekologiska operationer). Studien visar vidare att bukproblematik (tarmvred och smärta) efter tidigare operationer troligen är större än man tidigare ansett, avseende återinläggningar till sjukhus och läkarbesök pga tarmvred och smärta. Den årliga kostnaden i Sverige för sammanväxningar i denna studie har beräknats till mellan 40 och 60 miljoner Euro. Kostnaden för en vårdepisod på sjukhus var nästan lika hög som vårdkostnaden för magsäckscancer. Studien visar på ett behov av ett läkemedel eller en produkt som kan minska postoperativa sammanväxningar. Tillgängliga produkter på marknaden som används mot sammanväxningar har visat sig kunna minska dessa men inte de problem som sammanväxningar faktiskt ger upphov till dvs. tarmvred, infertilitet och smärta. Inte heller går det att använda idag tillgängliga produkter i situationer som eventuellt försvårar en operation som t.ex. infektion i bukhålan, blödning eller nödvändigheten att göra en tarmkoppling. I en andra del av denna studie har vi experimentellt använt olikladdade polypeptider (poly-L-lysine och poly-L-glutamat) i syfte att minska sammanväxningar. Tidigare studier har visat på mycket god experimentell effekt i avseende att förhindra sammanväxningar. I denna studie utvärderades effekten av polypeptider i experimentella situationer som liknar de ovan beskrivna dvs. tarmkoppling, infektion i bukhålan och blödning. I alla experimenten noterades en signifikant minskning av postoperativa samman-växningar. Polypeptiderna hade ingen negativ effekt på tarmkopplingar utan visade sig signifikant stärka dem under de första postoperativa dagarna. Likaså skyddade polypeptiderna signifikant mot infektion i bukhålan vid accidentellt skadade tarmar. Ingen negativ effekt sågs vid användning i en infekterad miljö. Postoperativ blödning minskade också signifikant vid behandling med polypeptider. I inget av experimenten sågs någon negativ effekt på sårläkning, vare sig vid skador på bukorgan eller vid tarmkoppling. Sammanfattningsvis visar studien på att omfattningen av bukproblem efter postoperativa sammanväxningar möjligen är undervärderade samt att bioaktiva olikladdade polypeptider kan vara ett möjligt koncept för att minska sammanväxningar även i situationer som tarmkoppling, tarmskada, infektion och blödning. Polypeptiderna förefaller assistera bukhinnans läkning och vidare studier får utvärdera polypeptidernas betydelse och potentiellt kliniska värde.