Självets garderobiär: självreflexiva genuslekar och queer socialpsykologi

Sammanfattning: Det övergripande syftet med föreliggande studie är tudelat. För det första syftar den till att på teoretisk väg etablera en dialog mellan queerteoretisk och socialpsykologisk teoribildning om aktörer och aktörsskap med utgångspunkt i en kritisk läsning av Judith Butler och George Herbert Mead. För det andra syftar den till att på empirisk väg utveckla och fördjupa denna dialog i syfte att demonstrera och resonera kring de möjligheter som uppstår i spänningen mellan dessa teoretiska perspektiv. På detta sätt är avsikten att föra ett bidrag till såväl den queer- och genusteoretiska debatten som dess socialpsykologiska motsvarighet. Ambitionen är att detta sammantaget kan utgöra ett ramverk i vilket möjligheterna med en queer socialpsykologi skisseras. I jämförelsen mellan dessa teoretiska perspektiv fokuseras på frågan om hur människor antas bli till som aktörer och under vilka villkor och genom vilka processer detta äger rum. I centrum för denna diskussion positioneras relationen mellan deras respektive antagande om struktur och aktör samt hur denna relaterar till och förutsätts vara uppburen genom något slags praktik. För det andra diskuteras individens möjlighet att omförhandla sitt förvärvade aktörsskap och genom vilka processer och praktiker detta eventuellt kan göras möjligt.

Avhandlingen är uppdelad i fyra delar. Den inledande delen (del 1: Inledande ord) introducerar studiens övergripande bakgrund, teoretiska position, syfte, material och de metodologiska överväganden som har gjorts under forskningsresans gång.

Den andra delen (del 2: Teoretiska interventioner) utvecklar i tre kapitel den diskussion om spänningen mellan queerteori och socialpsykologi som påbörjades i avhandlingens första och inledande kapitel. I ett första kapitel fokuseras på Judith Butler för att ringa in och granska några centrala argument och faktorer i hennes tänkande. I ett andra kapitel diskuteras George Herbert Mead för att, i likhet med föregående kapitel, presentera hans övergripande argument och huvudsakliga tankegångar. Avslutningsvis avrundas avhandlingens andra del med ett kapitel som syftar till att summera och utveckla den spänningsrelation som hittas mellan dessa två teoretiker samtidigt som en diskussion förs om de möjligheter en empirisk utveckling av den teoretiska problematiken skulle kunna bidra med. Den teoretiska spänning som lokaliseras mellan Mead och Butler kretsar i första hand kring deras förståelse av relationen mellan aktör och praktik och med utgångspunkt i denna formuleras arbetsbegreppen transaktör och transpraktik som genomgående används i presentationen av det empiriska materialet.

Avhandlingens tredje del (del 3: Empiriska nedslag) är i första hand av empirisk karaktär och är uppdelad i två kapitel. I det första av dessa förs en diskussion om hur de självreflexiva genuslekarna inbegriper formulerandet av ett särskilt transgenus och på vad sätt det är möjligt att förstå iscensättandet av genus som en i första hand självkommunikativ praktik. Gradvis demonstreras hur det går att utläsa en önskan om att iscensätta genus tillsammans med andra människor och därför kretsar det följande kapitlet kring en diskussion om betydelsen av social interaktion för detta iscensättande. Med andra ord går det att utläsa en rörelse från självkommunikation till (önskad) social interaktion och detta är ett tema som tydligt ringar in en stor del av den teoretiska problematik som genomsyrar denna studie. I den fjärde och avslutande delen (del 4: Avslutande reflektioner) knyts i tre kapitel de resonemang som hittills har presenterats och diskuterats ihop. Det inledande kapitlet för en teoretiskt orienterad diskussion om den föregående genomgången av det empiriska materialet. I ett därpå följande kapitel fokuseras på olika aspekter av självreflexiva genuslekar i relation till den klädda kroppen för att visa hur den tidigare presenterade praktik- och aktörsproblematiken är avhängig den klädda kroppens genusprägling. I detta sammanhang visas hur det är möjligt att upprätta en relation mellan självets framväxt, subjektivitet och den klädda kroppen. Avslutningsvis förs ett kortfattat resonemang kring avhandlingens huvudsakliga argumentationslinjer och vilka möjligheter ett tänkande inspirerat av queer socialpsykologi för med sig.