Great Britain, the United States, and the Security of the Middle East: The Formation of the Baghdad Pact

Sammanfattning: Popular Abstract in Swedish Anglo-amerikanska relationer efter andra världskriget bestod både av samarbete och konflikt. Ett exempel på det första var Pentagondiskussionerna 1947 då ett amerikanskt uttalande betonade det generella målet att upprätthålla säkerheten i Mellanöstern genom att stödja de brittiska politiska, ekonomiska och strategiska positionerna i området. Ett exempel på det senare var Suezkrisen 1956 då USA fullständigt undandrog sitt stöd för den brittiska politiken. Bildandet av Baghdadpakten var ett resultat av brittisk och amerikansk rädsla för sovjetisk expansion i Mellanöstern. Enligt den anglo-amerikanska synen var Mellanöstern ett väsentligt område p.g.a. sina omfattande oljeresurser och strategiska geografiska läge med kommunikationslänkar för sjöfart och flyg. Dessutom gjorde ett flertal militärbaser området viktigt som en utgångspunkt för möjliga militära attacker mot Sovjetunionen. USA tog initiativet till den s.k. Nordradspolitiken ("Northern Tier policy"), att skapa ett försvarsbarriär längs Sovjets sydgräns, och detta resulterade senare i Baghdadpakten. Denna studie tar upp anglo-amerikanska relationer i relation till Nordradspolitiken och Baghdadpaktens bildningsfas 1953-1955. Pakten blev till en multilateral regional säkerhetsorganisation som kom att inkludera som medlemmar Turkiet, Irak, Iran, Pakistan och Storbritannien och, fastän inte formellt medlem, med USA som mycket tätt knuten till Pakten. Bildandet av Baghdadpakten inkluderade både fall av anglo-amerikansk oenighet, till exempel gällande deras respektive politiska positioner i Irak och p.g.a. av delvis annorlunda politiska mål i Mellanöstern. Trots dessa fall av rivalitet gjorde intresset av invallning av Sovjetunionen att samarbete kom att karakterisera de anglo-amerikanska relationerna.