Vägledande eller vilseledande? : Kvalitetsmätning och ranking av universitet och högskolor

Sammanfattning: Få samhällsinstitutioner kan räkna sin historia lika långt tillbaka i tiden som universiteten. Utan tvekan kan akademin hävda sin hållbarhet som kunskapsorganisation. Det institutionella konceptet för att bedriva forskning och utbildning har under århundradenas lopp vunnit stora framgångar. Ett universitets auktoritet, autonomi och integritet är dock inte given.Sedan slutet av 1990-talet granskas, bedöms och rankas kvaliteten vid svenska lärosäten systematiskt av externa organisationer, offentliga myndigheter, intresseorganisationer och kommersiella medier både nationellt och internationellt. Syftet med granskningarna uppges som regel vara att informera en bred allmänhet och framför allt ge vägledning till blivande studenter om kvaliteten i högre utbildning. Men de modeller och metoder som tillämpas vid bedömningarna kan skilja sig åt väsentligt.I två empiriska studier analyseras och jämförs resultaten av tre skilda modeller för extern bedömning, mätning och rankning av kvaliteten vid 24 svenska universitet och högskolor. Modellerna har alla det gemensamt att bedömningarna baseras på högskolelagen och samma övergripande definition av begreppet kvalitet. Vilka faktorer som anses konstituera kvalitet varierar däremot liksom valet av data och metoder för kvalitetsmätning.I den första studien jämfördes resultaten från Högskoleverkets utvärdering av 119 utbildningsprogram inom medicin och vård med en kvalitetsranking av lärosäten som genomförts av en enskild förening, Urank. De statistiska analyser som gjordes av resultaten från de båda kvalitetsgranskningarna indikerade endast ett slumpmässigt samband. I flera fall var skillnaderna betydande.Också i den andra studien är utvärderingen av utbildningarna i medicin och vård ett av jämförelseobjekten. Den här gången jämfördes utfallen av utvärderingen med slutsatserna av de bedömningar som  Högskoleverket under en sjuårsperiod gjort av lärosätenas systematiska kvalitetsarbete. Inte heller dessa analyser indikerade något annat än ett statistiskt slumpmässigt samband.Resultaten bekräftar svårigheterna att finna valida, tillförlitliga och relevanta modeller för kvalitetsbedömningar och rankningar. Hittills har det inte vuxit fram några internationellt vedertagna instrument för mätning av kvaliteten i högre utbildning. Trots det har i synnerhet internationella universitetsrankningar, så kallade ’league tables’, fått ett kraftigt genomslag både som informationskälla och styrinstrument i utvecklingen vid universitet och högskolor.Erfarenheterna från undersökningarna ger flera skäl att förhålla sig kritisk till resultat av utvärderingar, kvalitetsmätningar och ranking. Externa icke-akademiska organisationer, myndigheter och media, äger för närvarande initiativet ifråga om information och bedömningar av kvaliteten i högre utbildning. En successiv förskjutning syns också i utvecklingen från kollegial styrning till management. Samtidigt riskeras att lärosätenas akademiska auktoritet och autonomi urholkas.Slutsatserna understryker behovet av fortsatt metodutveckling för att etablera robusta granskningsmodeller som kan vinna tilltro såväl hos  allmänheten som inom akademin själv.