Skin fibrosis, internal organ involvement and auto antibodies in systemic sclerosis: longitudinal development and impact on survival

Sammanfattning: Popular Abstract in Swedish Hudfibros, inre organengagemang och autoantikroppar vid systemisk skleros: longitudinell utveckling och effekt på överlevnad. Systemisk skleros kallas ofta för sklerodermi. Sjukdomen tillhör de systemiska bindvävssjukdomarna och handläggs i Sverige oftast av reumatologer. Kardinalsymtomet vid sklerodermi är förhårdnad hud vilket gett sjukdomen den dess namn. Sklero betyder hård och derma betyder hud. Utbredningen av hudengagemanget är basen för indelningen av sjukdomens två olika former, begränsad sklerodermi (lSSc), där huden på armar, ben och ansikte är involverad, samt diffus sklerodermi (dSSc) där även huden på bålen är drabbad. Hudens ökade tjocklek och hårdhet beror under de första månaderna eller åren på en ökad mängd vätska och celler från kroppens immunsystem. Efterhand försvinner en del av vätskan, men istället ökar halten av bindvävsmolekyler tillverkade av bindvävsceller, fibroblaster. Dessa bindvävsmolekyler tillhör bl a grupperna kollagen och proteoglycan. De fungerar som kroppens stödjevävnad men har även via sin struktur möjlighet att reglera olika cellers funktioner. En ökad mängd bindväv kan förutom i huden även ses i kroppens inre organ och innebär då ofta en försämrad funktion av dessa. Det andra kardinalsymtomet vid sklerodermi är för Raynaud’s fenomen. Det orsakas av en onormalt kraftig kärlsammandragande effekt av kyla i huden. Även vid lindrig kyla eller små temperaturfall blir t ex fingrar och tår blå och vita. Vid sklerodermi är inte bara den kärlsammandragande effekten ökad, utan dessa patienter har även strukturella förändringar i kärlen som därför blir smalare och släpper igenom mindre mängd blod. Dessa kärlförändringar inträffar inte enbart i hud utan även i inre organ som njurar och lungor. Sklerodermi är en förhållandevis ovanlig sjukdom, sannolikt insjuknar färre än 100 patienter årligen i Sverige. Sen 20 år tillbaka har dock reumatologiska kliniken i Lund tagit hand om allt fler patienter med denna sjukdom, vilket varit en förutsättning för att arbeten som detta har kunnat bli av. Avhandlingens syfte har varit att studera överlevnaden hos patienter med sklerodermi samt identifiera faktorer av prognostisk betydelse för att kunna skräddarsy behandling och information till den individuelle patienten. I denna sammanställning framkommer att patienter med sklerodermi har kortare överlevnad än friska jämnåriga. Fem år efter diagnos lever 86% av patienterna och tio år efter diagnos lever 69%. Hälften av dödsfallen var orsakade av komplikationer från lungorna; bindvävsinväxt i lungorna, lunginflammation, lungcancer och förhöjt blodtryck i lungkretsloppet. Manligt kön, utbrett hudengagemang, kärnantikroppar med sk ”nukleolärt” utseende samt histonantikroppar är variabler som redan vid diagnostillfället innebär en sämre prognos. Vid cellodlingsförsök sågs dessutom ett samband mellan hastigheten av hudutvecklingen och bindvävsmolekylerna versican och biglycan som skulle kunna vara av betydelse för sjukdomens utveckling. Särskilt dålig prognos har de patienter som utvecklar förhöjt blodtryck i lungkretsloppet. Genom upprepade mätningar av detta har vi sett att det är vanligare än man tidigare trott samt att trycket ofta stiger efter hand. Du som finner detta intressant och vill lära Dig mer kan få mer information på www.scleroderma.org, www.sos/smkh/2001-29-138/2001-29-138.htm eller söka arbete hos oss.