Lojaliteten, prostarna, språket : studier i den kyrkliga "försvenskningen" i Lunds stift under 1680-talet

Sammanfattning: Popular Abstract in Swedish För att få svar på frågan om prostarnas lojalitet i samband med ”försvenskningen” av Lunds stift på 1680-talet, har jag använt lokalt material såsom räkenskaper och längder. Jämfört med den tidigare forskningen har mer preciserade och delvis annorlunda resultat presenterats, både vad gäller prostarnas lojalitet och ”försvenskningens” intensitet. Prostarna var ambivalenta och tveksamma till uniformitetens införande. Myndigheternas tydliga och oeftergivliga krav var de tvungna att rätta sig efter, men på lokalplanet, i förhållanden som var mer okontrollerbara, tog prostarna ofta befolkningens parti gentemot myndigheterna. I det uppenbara stödde prostarna uniformitetsarbetet, men i det fördolda var många så försumliga att det måste betecknas som obstruktion. Prostarna var lojala endast när så krävdes. I sina egna kontrakt gjorde de ofta som de själva ville. Nya komprometterande uppgifter har kommit fram om prostarna. Gemzaeus förändrade plötsligt sitt skriftspråk, Patersen tog hand om en dansk bibel och Rhode tände altarljus. Lokalsamhället protesterade när någon ovanifrån ville bestämma över församlingens sätt att fira gudstjänst och markerade sin självständighet mot styrning från biskop och regionala myndigheter. I de konflikter som uppstod fick prostarna ta på sig rollen som medlare mellan lokal- och regionalplan. Prostarna stod mitt emellan lokalt och regionalt och tvingades ofta ta ställning för endera sidan. De kunde vara lojala antingen ”uppåt” eller ”nedåt.” Enligt den teokratiska synen på överheten var de skyldiga att följa den överhet som Gud hade satt till att härska och bevisa den pliktskyldig lydnad. Om överheten var svensk eller dansk spelade mindre roll – det var samma lydnad som ålåg en undersåte. Det stötte inte på några ideologiska hinder att byta överhet. Kungen skulle åtlydas och fungerade som en garant för rätten, antingen han var dansk eller svensk. I mitten av 1680-talet hade ”försvenskningen” i stort sett kommit halvvägs mot en fullständig integration. Hälften av församlingarna hade skaffat svenska gudstjänstböcker, hälften betalade sina vaxljusmedel, hälften av klockarna arbetade utan försummelser med svenskundervisningen. Folkundervisningen var i ett expansivt skede med en kraftig ökning av antalet undervisade och över hälften av de danskspråkiga prostarna skrev svenska till biskopen. Att kyrkoseder och gudstjänstbruk integrerats till hälften i mitten av 1680-talet blir ett mått på ”försvenskningens” intensitet. Under andra hälften av 1680-talet avmattades integreringen och många gamla kyrkoseder och gudstjänstbruk fanns kvar in på 1700-talet.