Group supervision in nursing care. A longitudinal study of psychiatric nurses´ experiences and conceptions

Sammanfattning: Inom hälso- och sjukvården betonas att vården ska ges utifrån ett patientorienterat sätt. Om sjuksköterskor skall kunna ge patienten god omvårdnad, måste de själva ha en god arbetssituation. Det blir allt vanligare att sjuksköterskor i arbetet utsätts för en mängd negativa psykiska påfrestningar, såsom hot och våld, som kan leda till stress. Stress kan också relateras till att sjuksköterskorna i sitt arbete ställs inför komplicerade etiska övervägande. Det är viktigt att få möjligheter att reflektera över vilka etiska principer och ställningstagande arbetet baseras på. En metod som möjliggör reflektion är grupphandledning i omvårdnad. Deltagarna i grupphandledning bör ha samma yrkesbakgrund och ledas av en utbildad handledare, som också har samma yrkesbakgrund, som de som deltager i handledning. I handledning reflekteras över genomförda omvårdnadssituationer utifrån frågor som Vad hände? Vilka etiska aspekter förekommer? Vad kan sjuksköterskan göra annorlunda om det händer igen? Det handlar om att genom reflektion undersöka hur sjuksköterskan agerar, gör bedömningar, tänker och känner i olika omvårdnadssituationer. I detta sammanhang kan hon/han få emotionell och teoretisk återkoppling, ges möjlighet att kritiskt granska och diskutera svåra ställningstaganden samt få alternativa handlingsmöjligheter. Det övergripande syftet med föreliggande studie var att granska och undersöka hur psykiatrisjuksköterskors professionella kompetens över tid förändrades genom grupphandledning i omvårdnad. Tre delstudier genomfördes. Undersökningsgruppen bestod av tolv psykiatrisjuksköterskor, fördelade på två grupper som erhöll handledning i omvårdnad under två år. Inför den första delstudien konstruerades två frågeformulär för att undersöka om deltagarna i grupphandledning upplevde trygghet, tillit och lärande under handledningssammankomsterna. Resultatet från delstudie 1 visar att psykiatrisjuksköterskorna i hög grad upplevde att handledningssammankomsterna karakteriserades av ett humanistiskt synsätt. Deltagarna upplevde stöd, hjälp och att man lyssnade på varandra samt att alla hade en inlevelseförmåga. Efter varje handledningssession skrevs dagbok över vad som hänt. Avsikten med dagboksanteckningarna var att få material som beskrev handledningssituationerna. En allmän kunskapsutvecklande handledningsmodell skapades av de i resultatet framtagna orden och formuleringarna. Handledningsmodellen kan användas vid uppbyggnad och genomförande av handledning och undervisning inom olika yrkesområden för att stimulera till ökad yrkesmässig utveckling. Delstudie 2 och 3 utgjordes av svar från intervjuer med deltagarna efter ett år och två år, under pågående handledning, samt fyra år efter avslutad grupphandledning i omvårdnad. Resultatet visar att psykiatrisjuksköterskorna kände ökad arbetstillfredsställelse. De förvärvade ökad kunskap och kompetens och fick förstärkt säkerhet i omvårdnadssituationer. Vidare uppfattade de att deras självförtroende ökat. Vid fyra årsuppföljningen framkom att psykiatrisjuksköterskornas yrkesidentitet hade förstärkts. De hade integrerat omvårdnadsperspektivet i det dagliga arbetet. Grupphandledning i omvårdnad bidrog till att deltagarna vidmakthöll styrka och hade kraft att fortsätta att arbeta. Psykiatrisjuksköterskorna önskade att grupphandledning i omvårdnad skulle utgöra en integrerad del i deras yrkesverksamhet. Efter avslutad handledning kvarstod känslan av gemenskap bland de som deltagit i handledning. I Sverige är omvårdnadsforskning på frammarsch och ger sjuksköterskor en god möjlighet till uppdatering och att bli mer avancerade och skickliga i sina uppgifter. Presenterade studie visar att grupphandledning i omvårdnad är ett sätt att få ökad medvetenhet om hur omvårdnadsforskningens resultat kan förklaras, tydliggöras och tillämpas. Grupphandledning i omvårdnad bör vara en naturlig del i sjuksköterskeutbildningen.