Bortom avbilden Sydskandinaviska hällbilders materialitet

Sammanfattning: Avhandlingen kretsar kring frågan om hur ett förhistoriskt bildskapande var av betydelse. Studien är riktad mot den materiella bilden och syftet är att diskutera betydelser av hällbilders materialitet och hur relationen mellan människor, hällbilder och platser var meningsfull. Utgångspunkten för undersökningen definieras som konceptuell, där en definition av begreppen bild och materialitet ligger till grund för studiens teoretiska och metodiska utformning. Studiematerialet utgörs av den sydskandinaviska hällbildstraditionen, med ett fördjupat fokus på området kring Motala Ström utanför dagens Norrköping. Undersökningen består av tre delar. I den första delen genomförs en diskursanalys, där frågan om hur hällbilders betydelse skall förstås diskuterats i relation till tidigare forsknings syften och resultat. Ett samband visas mellan hällbildsforskningens vetenskapliga illustrationspraktik och sätten hällbilder ansetts vara av betydelse. Ambitionen att avbilda hällbilder så exakt som möjligt är bunden till tolkningen av hällbilder som avbilder. Upptagenheten med avbilden har resulterat i att betydelsen av hällbilders materialitet generellt har varit åsidosatta. En utblick mot hur andra historiska och förhistoriska bildtraditioner varit av betydelse visar att avbildens symboliska betydelse inte alltid kan förutsättas vara den primära. Tvärtom tycks bildens betydelse vara flexibel och föränderlig, särskilt när dess materialitet möjliggör en upplevelse under lång tid.I den andra delen fördjupas studien genom en undersökning av Motala Ström-områdets hällbilder. Hällbildernas materiella kvaliteter definieras i relation till tre skalnivåer, landskapet, platsen och hällen. De materiella kvaliteterna har generella likheter, men varierar även från plats till plats. Upplevelsen av likformighet och variation präglar hällbildernas alla delar. Materialiteten är essentiell för upplevelsen av hällbilder som föreställande. Den nutida upplevelsen av bilder ligger till grund för en kategorisering av hällbilder i föreställande bilder och icke-föreställande former. Kategorierna form och bild ligger till grund för en kvantitativ sammanställning av inventerade hällbilder i socknarna Östra Eneby och Borg. Områdets hällbildsförekomster är strukturerade på ett tydligt sätt i landskapet. De allra flesta lokaler består av ett fåtal hällbilder (färre än 30) och präglas av formmässighet. Ett tjugotal lokaler består av fler än 79 hällbilder, och de präglas av variation och bildlighet. Den nutida upplevelsen av föreställandegraden hos hällbilder har relevans för betydelser under den aktiva hällbildstiden, då hällbilderna brukades på olika sätt i landskapet. På de stora platserna fungerade bilden som ett instrument att tänka med och en konceptualisering av tillvaron, medan de små formaliserade platserna uttrycker en praktik som markerade närvaro i landskapet. Hällbilders placering studeras vidare genom en fenomenologiskt inspirerad undersökningsmetod, där platsbesök bearbetas genom sytematisk fotografering och rendering av 3D-modeller. Tolv lokaler undersöks och det visas att hällbilders materialitet på ett direkt sätt strukturerar upplevelsen, där de antingen skapar en visuell tillgänglighet eller saknar visuell potential. Ett intentionellt bruk diskuteras, där möjligheten att upptäcka bilderna eftersträvats på stora platser och varit mindre viktig på små platser. Det har skapats visuella noder i landskapet, kreativa punkter där världen konceptualiserades. Kring noderna finns en större mängd mindre koncentrationer där estetiska teman upprepats som en del i ett inmutande och markerande i av landskapet där visuella normer upprätthölls.  Avhandlingen avslutas med att hällbildernas sociala och kronologiska sammanhang diskuteras. De sydskandinaviska hällbilderna dateras vanligen till bronsåldern (1 700-500 f.kr.), och produktionen anses ha pågått från början av perioden fram till inledningen av äldre järnålder. Slutet av den aktiva hällbildstiden föreslås som den mest arkeologiskt relevanta eftersom den motsvarar landskapets lämningar. Den aktiva hällbildstidens slut präglas av relationen mellan en materialiserad bildtradition och ett omfattande bildskapande i olika material. Till skillnad från den äldre bronsålderns bildskapande, som var ikonografiskt och repetitivt, så expanderar bildens möjligheter i slutet av aktiv hällbildstid. Bildens format, material och betydelse förändras och varieras. Bilden utvecklas inte enbart i sten utan också i brons och keramik och dess betydelse går från att vara strikt ikonografisk till att bli instrumentell. Hällbilderna spelar en stor roll i utvecklingen av en ”pictoral turn” som uttrycker sociala förändringar i samhället då bronsåldern övergår i äldre järnålder. Bildskapande blir i en del i utvecklingen av ett mer heterogent och regionaliserat samhälle.