The Return of YHWH : The Tension between Deliverance and Repentance in Isaiah 40-55

Sammanfattning: Popular Abstract in Swedish Jesaja 40-55 representerar en av Gamla testamentets höjdpunkter. Här ackumuleras bilderna av Gud som Israels konung, herde, fader, moder, skapare och försörjare. Det är en befriande, nyskapande och mäktig Gud som tilltalar ett modlöst, förtvivlat och krossat Israel. Dessa kapitel domineras av budskapet om tröst och räddning till den grad att bibelforskningen sammanfattat budskapet i Jesaja 40-55 som ?frälsning och inget annat än frälsning?. Följaktligen har studiet av denna del av Jesajaboken centrerats kring bilden av Guds olika egenskaper och handlingar. Den mänskliga responsen har inte uppmärksammats i lika hög grad. Emellertid innehåller Jesaja 40-55 texter som passar dåligt in i den förhärskande bilden av Trösteprofetens budskap, texter i vilka folket anklagas för sina tillkortakommanden, eller i vilka de uppmanas att vända om till sin Gud. Denna spänning mellan budskapet om räddning och anklagelsernas stränga ton är en aspekt i Deuterojesajas teologi vilken den moderna bibelforskningen ännu inte fått grepp om. Hur kan vi förklara det faktum att proklamationer om räddning placerats intill uppmaningar till omvändelse? Varför erfordras omvändelse om räddningen redan blivit genomförd? Vad är omvändelsens kärna och innehåll? Avhandlingens första kapitel ger en översikt över den vetenskapliga diskussionen beträffande två nyckelfrågor: den profetiska uppmaningen till omvändelse i allmänhet och frågan om synd och omvändelse i Jesaja 40-55 i synnerhet. Avhandlingen följer den tradition som framhåller att uppmaning till omvändelse är en självklar del av den profetiska uppgiften både i förexilisk och i exilisk tid. Vidare ifrågasätts uppfattningen att anklagelserna om synd och upproriskhet avser den förexiliska generationen, samt att uppmaningar till omvändelse tillhör ett annat redaktionellt skikt än budskapet om förestående räddning. Avhandlingens andra kapitel är uppdelat i två huvuddelar i vilka valda bibeltexter analyseras med avseende på form, innehåll och funktion. De texter som uttrycker kritik mot folket p.g.a. deras upproriska attityd mot JHWH analyseras först. Studien visar att anklagelsens kärna inte har att göra med specifika moraliska synder människorna emellan utan främst avser folkets hållning gentemot JHWH: deras misstro mot JHWH's makt och välvilja, samt deras tendens att vända sin tillit till andra gudar. Därmed påvisas att anklagelserna inte står i domens utan i räddningens tjänst: dessa texter klargör framför allt att JHWH återvänt till sitt folk och räddar dem utan att kräva deras föregående bättring. Genom att vända tillbaka till sitt folk visar JHWH sin vilja att återupprätta relationen till dem. Därefter följer analysen av de texter i vilka folket uppmanas att vända om till JHWH. Här visas att uppmaningar till omvändelse inte är uppmaningar till bot och bättring utan i själva verket är kallelser till att åter ingå i en relation med JHWH. Omvändelse är således inte ett villkor för räddningen utan ett villkor för återupprättande av relationen mellan JHWH och israeliterna. I avhandlingens tredje kapitel riktas uppmärksamheten mot de texter som talar om tillverkning och tillbedjan av avgudar samt de texter som till synes riktar sig till andra folk och deras gudar. Analysen visar att båda textgrupperna poängterar kontrasten mellan JHWH och avgudarna i syfte att påverka israeliterna i riktning att återvända till sin Gud. Dessa texter inger hopp till de modlösa bland folket, men utfärdar också en varning mot dem av folket som dragits till eller anammat dyrkan av andra gudar. Jesaja 40-55 fördömer inte andra folks avgudadyrkan per se utan endast avgudadyrkan bland det egna folket. Avhandlingens fjärde kapitel har formen av en exkurs i vilken uppmärksamheten riktas mot Jeremia och Hesekiel. Detta i syfte att undersöka huruvida relationen mellan omvändelse och upprättelse som framträtt i Jesaja 40-55 kan spåras även i dessa profetiska böcker. Undersökningen visar att en liknande växelverkan mellan JHWH's och folkets handlingar förekommer enbart i Jeremia 3. I resten av Jeremia och i hela Hesekiel avser kallelsen till omvändelse framför allt rättfärdigt handlande vilket också står som villkor för räddning. Den stora skillnaden mellan dessa två profetiska böcker och Jesaja 40-55 ligger i den framträdande ställning som hoppet om en framtida inre förvandling av folket har i både Jeremia och Hesekiel. Denna förvandling ges avgörande betydelse för den framtida relationen mellan folket och deras Gud. Jesaja 40-55, däremot, lägger ansvaret för återskapande av relationen i lika hög grad på JHWH's handlingar som på människornas omedelbara respons. Avhandlingens sista kapitel sammanfattar och diskuterar vidare de i avhandlingen grundläggande föreställningarna och termerna såsom synd, räddning och omvändelse. Särskild uppmärksamhet riktas mot frågan om relationen mellan dessa föreställningar samt deras funktion i Jesaja 40-55. Det framhålls att JHWH återkommer till sitt folk av två skäl. För det första, JHWH's kärlek till sitt folk är så passionerat att han inte kan vara utan dem. För det andra, JHWH behöver sitt folk: enbart i relationen till israeliterna blir JHWH känd för världen. Mot bakgrund av analysen av relevanta texter i Jesaja 40-55 presenterar denna studie en ny förståelse av spänningen mellan budskapet om räddning och uppmaningar till omvändelse. Det hävdas att denna spänning inte tyder på olika författarskap, utan att den uttrycker grunden i relationen mellan JHWH och israeliterna. I denna relation sker en ständig växelverkan mellan JHWH's och folkets handlingar. Detta innebär att omvändelse inte är ett villkor för räddning, inte heller är räddningen ett vilkor för omvändelsen, utan båda dessa handlingar är ett villkor för återupprättande av relationen mellan JHWH och israeliterna. Därmed skall relationen mellan Guds och människans handlande inte förstås i termer av orsak och verkan, utan snarare som en växelverkan mellan två av varandra beroende och samverkande handlingar. Genom att återvända till sitt folk tar JHWH risken att bli avvisad. En avslutande reflektion görs kring vikten av sådan teologi för israeliternas sociopolitiska och religiösa verklighet i sviterna efter den babyloniska exilen. Uppmärksamhet riktas speciellt mot det faktum att en interaktion av det slag som tecknas i Jesaja 40-55 var av avgörande betydelse för identitetsfrågan för israeliterna under andra hälften av 500-talet f.v.t.