Therapeutic aspects of oral and pharyngeal swallowing dysfunction. Videoradiographic and videomanometric analyses of adult healthy volunteers and dysphagic patients

Sammanfattning: Popular Abstract in Swedish Dysfagi är ett symptom på onormal sväljningsförmåga. Detta symptom kan förekomma i samband med många olika sjukdomstillstånd men är vanligast i samband med olika neurologiska sjukdomar t ex stroke. Symptomen kan variera från en lätt känsla av upphakning och svårigheter att svälja specifik föda till livshotande kvävningsanfall. Logopeder har de senaste decennierna tagit hand om patienter med sväljningsproblem lokaliserade till munhåla och svalg. Via en detaljerad utredning, inkluderande videoröntgenundersökning, kan man fastställa den aktuella sväljningsdysfunktionen och därmed rekommendera adekvat sväljningsbehandling. Videoradiografi och videomanometri är två olika radiologiska metoder som använt's i denna avhandling. Friska frivilliga försökspersoner och patienter med sväljningsdysfunktion har deltagit i olika delstudier. Olika terapeutiska strategier har analyserat's avseende dera's påverkan på sväljningen's fysiologi och inverkan på nutritionsparametrar. I en retrospektiv studie har överlevnadstid jämfört's avseende två grupper av dysfagipatienter. En grupp patienter hade ingen sväljningsförmåga (APS) och en grupp hade sväljningsförmåga men sväljningsproblem lokaliserade till mun och/eller svalg (WPS). Jämförelser gjorde's även avseende de terapeutiska rekommendationer som gav's i samband med sväljningsröntgenundersökningen. I delarbete I fick 8 friska frivilliga försökspersoner genomföra tre olika sväljningstekniker; supraglottisk sväljning, effortful sväljning och chin tuck (huvudet framåtböjt vid sväljning) samt spontansväljning. Resultaten från denna studie visade att dessa tekniker orsakade minskade rörelser ho's involverade anatomiska strukturer, men få skillnader när det gällde transport av vätska genom svalget och muskelrörelser. I delarbete II fick 8 patienter med sväljningsdysfunktion lokaliserad till svalget utföra samma tre sväljningstekniker som i delarbete I. De främsta resultaten från denna studie framkom när det gällde de radiologiska mätvariablerna. Effortful sväljning och chin tuck minskade signifikant djupet av felsväljning till luftvägarna, men reducerade inte antalet felsväljningar. I delarbete III var syftet att analysera eventuella förändringar i intrabolu's tryck under genomförande av samma tre sväljningstekniker som i delarbete I och II. Även i denna delstudie ingick samma 8 patienter som i delstudie II. Resultaten visade då mätning vid nivån av den inferiora faryngeala konstriktor muskeln gjorde's, förändrade's inte intrabolustrycket eller durationen ho's trycket. I delarbete IV använde's videoradiografi med syfte att jämföra kolsyrad vätska's effekt på sväljningsfysiologin ho's patienter med felsväljning av tunnflytande vätska. Jämförelser gjorde's även avseende trögflytande vätska. 40 patienter deltog i denna studie. Resultaten visade att kolsyrad vätska minskade signifikant såväl felsväljning som transporttiden genom svalget och faryngeal retentionen i svalget jämfört med tunnflytande och trögflytande vätska. I delarbete V analyserade's 38 stroke patienter. Syftet var att undersöka effekten av sväljningsterapi och des's inverkan på olika nutritionsparametrar. Resultaten visade att behandlingen reducerade graden av dysfunktion i mun och svalg. Sextio procent av patienterna uppvisade förbättring vid uppföljande sväljningsröntgenundersökning. Sväljningsbehandling förbättrar sväljningsfunktionen och en förbättrad sväljningsfunktion är associerad med förbättringar avseende nutritoinsparametrar. Patienterna's subjektiva upplevelse av sväljningsbesvär korrelerade inte med sväljningsfunktion eller nutritionell förbättring. Delarbete VI är en retrospektiv studie där två grupper av dysfagipatienter, APS och WPS, jämförde's avseende överlevnadstid och de terapeutiska rekommendationer som gav's i samband med en sväljningsröntgenundersökning. Grupperna var matchade avseende ålder och kön. Resultaten visade att de APS patienter som dog gjorde det inom tre månader, medan ingen WPS patient dog under denna tid. 34/40 APS patienter rekommenderade's ingen oral nutrition medan alla WPS patienterna kunde äta via munnen men 29/40 patienter rekommenderade's kostanpassning och terapeutiska strategier i samband med födointag. Slutsat's: Resultaten från en del av dessa delstudier är helt ny kunskap som har kunnat använda's för att förbättra omhändertagandet av patienter med sväljningssvårigheter. All sväljningsbehandling skall anpassa's individuellt utifrån den påverkan på sväljningsfunktionen som framkommit via genomförd sväljningsutredning.