DEGENERATIVE CHANGES OF THE HUMAN TEMPOROMANDIBULAR JOINT: A radiological, microscopical, histomorphometrical and biochemical study

Detta är en avhandling från Swedish Dental Journal

Sammanfattning: Popular Abstract in Swedish I fem autopsistudier undersöktes humana käkledspreparat med tomografi (skiktröntgen), makroskopiskt (inspektion) och mikroskopiskt för förekomst av degenerativa (nedbrytande) förändringar. Speciellt undersöktes förekomst av erosiva förändringar i benet samt förändringar i den förkalkade broskzonen (skiktet mellan mjukbrosk och ben). Det förkalkade brosket var i normala fall avgränsat mot överliggande mjukbrosk av en jämn basofil vågig linje, den s.k. tidemark. Avgränsningen mot benet var oregelbunden. Ett samband fanns mellan tjockleken på det "mjuka" brosket och det förkalkade brosklagret. Detta tyder på att den förkalkade broskzonen är en biologiskt aktiv zon även hos vuxna individer. Två typer av erosiva benförändringar kunde urskiljas. En typ där det överliggande brosket var intakt och en typ där det överliggande brosket var s.g.s. helt bortskalat. Den senare typen av förändring fanns i större antal i condylen (käkledshuvudet), medan förändringarna i den temporala ledkomponenten (ledhålan i skallbasen) oftare var av den första typen och mindre utbredda. Detta kan tyda på en skillnad i biologisk reaktion mellan de båda ledkomponenterna. Skiktröntgen undervärderade både antalet och utbredningen av de erosiva förändringarna. Positiva prediktiva värden (d.v.s. sannolikheten att ett röntgenfynd av en erosion verkligen motsvaras av en erosion) var 70% i kondylen och 91% i den temporala komponenten. Negativa prediktiva värden (d.v.s. sannolikheten att ytor som ser friska ut på röntgen verkligen är det) var 83% i condylen och 68% i den temporala komponenten. Tre olika tekniker för benvolymsbestämning med hjälp av databaserad bildanalys utvärderades, en automatisk, en manuell och en semi-automatisk. Den semi-automatiska tekniken gav en god reproducerbarhet och liten variation när man använde sig av endast en operatör. Den semi-automatisk tekniken användes för att mäta benvolymen i käkledspreparaten. Käkledskondyler med erosiva förändringar visade sig generellt vara tätare i benet än käkleder utan förändringar. Detta talar för att bentätheten spelar en roll i uppkomsten av erosiva förändringar i käkleden. I en klinisk studie undersöktes ledvätskan från patienter som fick käkledsdisken bortopererad. Prover på käkledsvätskan togs dels vid operationen och 6 månader efter operationen. Proverna analyserades avseende förekomst av fragment av två olika broskmolekyler Aggrecan och COMP. Dessa molekylerna finns normalt i ledbrosket och "läcker ut" i ledvätskan när brosket skadas. Det visade sig att ration (förhållandet) mellan Aggrecan/COMP var högre i alla ledvätskorna vid 6-månaderskontrollen. Vid denna kontroll uppvisade dessutom samtliga leder benförändringar av degenerativ karaktär (på röntgen). Detta talar för att man eventuellt kommer att kunna spåra tidiga broskskador i käkleden genom att analysera ledvätskan. Tekniken måste dock först förfinas både vad avser provtagning och den biokemiska analysen.

  Denna avhandling är EVENTUELLT nedladdningsbar som PDF. Kolla denna länk för att se om den går att ladda ner.