All-ceramic Fixed Partial Denture. Studies on aluminum oxide- and zirconium dioxide-based

Sammanfattning: Keramiska material har länge använts inom tandvården för framställning av tandersättningar. Keramer har många goda egenskaper som gör dem särskilt lämpliga att använda i munnen. Viktigast är kanske att de är biokompatibla, det vill säga att de inte skadar omgivande vävnader, att de inte ger upphov till allergier eller utgör någon risk för förgiftning och att de inte bryts ner i den miljö i vilken de är tänkta att fungera. Särskilt intressanta bland keramerna är porslin som förutom nämnda fördelar har optiska egenskaper som liknar tandemaljens. Detta har bidragit till att dentalt porslin sedan många år används för att ge olika typer av tandersättningar ett ytskikt med tandliknade utseende. Broar är fastsittande tandersättningar som används när man behöver ersätta förlorade tänder. Det idag mest använda materialet för framställning av tandbroar är så kallad "metallkeramik", en kombination av en metallegering, ofta högädel, och ett porslin. Den viktigaste rollen som metallegeringen spelar är att förstärka porslinet så att det motstår de belastningar som förekommer i munnen. Metallegeringar har emellertid flera nackdelar. Dels finns det en risk att patienten är allergisk mot någon av legeringsmetallerna om de läcker ut. Metallers optiska egenskaper begränsar dessutom möjligheterna att få tandersättningarna så tandlika som man många gånger önskar, vilket försvårar förutsättningarna att framställa tandersättningar med gott estetiskt resultat. Sedan mer än 40 år har forskning pågått för att utveckla helkeramiska material som har egenskaper som tillåter framställning av broar utan metallunderstöd. Olika metoder och material har testats, men resultaten har många gånger varit nedslående; broar har spruckit efter en allt för kort tid i funktion. Inte förrän 1985 kom ett material som verkade kunna fungera och som hade teoretiska hållfasthetsvärden långt över de traditionella keramernas. Nittonhundranittiotvå presenterades flera laboratoriestudier med samma slutsats - nu fanns ett material som verkade vara tillräckligt starkt för att kunna användas till broframställning; glasinfiltrerad aluminiumoxid. Man betonade dock att kliniska långtidsstudier behövdes innan materialet kunde rekommenderas för allmänt bruk. Föreliggande arbete består av 5 delarbeten, samtliga rörande helkeramiska broar eller material som används i broarna. Delarbete 1, 3 och 5 är laboratoriestudier medan delarbete 2 och 4 är kliniska studier. I delarbete 1 undersöktes dels vilken inprovningsmetod som ger högst hållfasthet hos porslin (göra bron helt färdig på laboratoriet alternativt att prova den i munnen som halvfabrikat innan bron färdigställs), dels vilken typ av tillslipning man bör göra av tänderna som skall bära bron för att få högst brohållfasthet (s.k. skulderpreparation alternativt chamferpreparation (hålkälsprofil). Delarbete 2 är en klinisk 5-årsuppföljning av broar framställda i glasinfiltrerad aluminiumoxid och delarbete 3 jämför hållfastheten hos 2 olika bromaterial (aluminiumoxid och zirkoniumdioxid). Delarbete 4 är en klinisk 2- årsuppföljning av broar framställda i zirkoniumdioxid och slutligen delarbete 5 jämför helkeramiska broars hållfasthet beroende på om de är förankrade med tänder eller tandimplantat. Utöver dessa delarbeten finns en sammanställning av kliniska resultat från delarbete 2 och 4 efter 11±1 år (glasinfiltrerad aluminiumoxid) respektive 3 år (zirkoniumdioxid). Slutsatserna från avhandlingen är att små broar baserade på aluminiumoxid kan framställas med acceptabelt kliniskt resultat, men att hållfastheten över tid inte är lika bra som för motsvarande broar i metallkeramik. Zirkoniumdioxidbaserade broar med storlek upp till 5 tänder uppvisar lyckandefrekvenser motsvarande metallkeramik inom ramen för den tid föreliggande studie pågått. Laboratorieavsnitten i avhandlingen ger följande slutsatser: Inprovning av porslin i mun på patient bör inte göras innan glansbränning av porslinet gjorts. Vidare bör skulderpreparation väljas framför chamferpreparation för att motstå höga belastningar i bettet. Zirkoniumdioxid är starkare än aluminiumoxid, särskilt efter förbelastning, men ytporslinet på en zirkoniumoxidkrona spricker vid ungefär samma belastning som en aluminiuoxidkrona spricker genom båda skikten (både kärna och ytporslin). Slutligen antyder resultaten i delarbete 5 att helkeramiska broar bör kunna göras på implantat med minst lika bra hållfasthet som på naturliga tänder. Resultaten från laboratoriestudierna behöver emellertid bekräftas i kliniska studier innan metoden kan rekommenderas för allmänt bruk.