"Är det så här vi är". Om utbildning som normalitet och om produktionen av studenter

Sammanfattning: Avhandlingen, baserad på intervjuer med 58 studenter vid tre olika program vid Högskolan i Halmstad, behandlar de skäl olika studentgrupper beskriver för att börja studera, deras upplevelser av mötet med högskolemiljön, och vilken betydelse de en lokal högskola kan ha. Trots olika åtgärder var den sociala snedrekryteringen till högre utbildning i stort sett oförändrad mellan 1960 och 1990. Under 1990-talet skedde en utjämning, men 1999 kom fortfarande bara 24% av studenterna vid svenska universitet från arbetarklasshem, trots att de utgjorde 35% av hela befolkningen. Studenter med högutbildade föräldrar uppger att de egentligen inte träffar ett aktivt val att börja högre studier, det uppfattas snarare som en naturlig del av vuxenblivandet. Barn från hem utan utbildningstraditioner ger en annan beskrivning. De beskriver valet att utbilda sig som ett val bland flera andra, och att de fått stöd från föräldrarna oavsett vad de valt. För barn till lågutbildade var det ofta fråga om en särskild händelse som gjorde att utbildning blev ett aktuellt alternativ. I studien har det varit möjligt att jämföra hur både klassresenärer och arvtagare beskriver mötet med och vistelsen på högskolan. Båda grupperna beskriver hur de upplever miljön som förvirrande och otrygg. Arvtagarna utvecklar emellertid strategier för att hantera situationen, eftersom den är svårare att ifrågasätta för dessa - utbildningen är ju en naturlig del av vuxenblivandet. Klassresenärerna är däremot mer benägna att ifrågasätta studierna. Klassresenärerna beskriver hur de upplever att de förändras ifråga om språk och förhållningssätt under studierna, männen i mer positiva ordalag, kvinnor med en viss tvehågsenhet.