Dialogkompetens i skolans vardag En aktionsforskningsstudie i hörselklassmiljö

Sammanfattning: I hörselklass finns barn och ungdomar med olika grad av hörselnedsättning där alla har behov av hörapparat samt hörselteknisk utrustning i miljön. Det initiala problemområdet inför detta avhandlingsarbete handlade om att kommunikationsmönstret i klassrum för elever med hörselnedsättning starkt påverkades av vald hörselteknisk lösning, vilket bidrog till en passiv inställning till kommunikation mellan eleverna. Forskningsfrågorna har successivt vuxit fram med tanke på att det endast är pedagogerna i hörselklass som kan förändra lärandemiljön. För att åstadkomma en kombination av forskning, utveckling och förändring har denna studie en aktionsforskningsinriktad ansats.Det övergripande syftet var att synliggöra och beskriva dialoger mellan olika aktörer i ett nationellt skolutvecklingsprojekt. Aktörerna i detta sammanhang var pedagoger i hörselklass, deras elever och forskaren. Själva avhandlingsarbetet har sin grund i ett utvecklingsarbete där forskaren samarbetade med femtio pedagoger från fem geografiskt spridda hörselskolor. Utvecklingsarbetet har inneburit parallella förändringsprocesser; för eleverna i klassrummet och för deltagande pedagoger. Avhandlingen innefattar tre delstudier där två har fokus på pedagogernas utvecklingsdialoger och en har fokus på elevers lyssnarmiljöer. I den sistnämnda uppmanades 165 elever att rita och motivera sin bästa lyssnarmiljö i skolan. Resultatet visade att lyssnarrollen krävde olika förutsättningar i miljön såsom: en tillrättalagd ljudmiljö, möjligheter till visuell förstärkning, samtalsregler och en trygg miljö. En central slutsats var att elever med hörselnedsättning behöver erbjudas möjligheter att benämna sina individuella behov i skolans miljö. För att kunna bli aktörer i en lärande dialog krävs en hög medvetenhet om egna och andras lyssnarstrategier.Resultatet visade ytterligare att pedagogerna på olika sätt arbetade för att förbättra den fysiska lärandemiljön samt att de införde strukturer för att stödja dialogen mellan elever. Detta skedde samtidigt som pedagogerna provade redskap för sitt eget lärande för att ingå i dialoger med kollegor som byggde på bekräftelser och utmaningar. De redskap som användes var loggbok, skuggning, handledning och en nätbaserad dialog. Analyserna visade explicita skillnader mellan att använda sig av, eller att lära genom redskapen, inom den närmaste utvecklingszonen. I sin utvecklingsprocess var pedagogerna beroende av kritiska vänner för att kunna bli utmanad som kunskapsutvecklare. Det framkom svårigheter med att ge en balanserad respons, vilket tydligt visade sig via det nätbaserade forum där lärarna delgav olika förändringsförsök. Detta tyder på att sociokulturella perspektiv på lärande dialoger varit svårt att omsätta via nätet. För att stödja professionsutveckling behövs olika redskap för lärares lärande, de behöver förfinas och kombineras för att passa in i kontexten.Studien har tagit stöd i sociokulturella perspektiv på lärande där dialog och dialogkompetens varit centralt för lärandet i klassrummet och i lärarnas tillfälliga praxisgemenskaper. Att förändringsprocesserna upplevts som meningsfulla i relation till eleverna har varit själva bränslet i processen. Nya begrepp och teorier blev ett stöd för pedagogerna att konkretisera nuet och forma framtiden. Studien ger implikationer om att lärare som aktörer i sin kunskapsutveckling efterfrågar alternativa former av kompetensutveckling och att elever som aktörer efterfrågar alternativa lyssnarmiljöer.