Exposure assessment for the prevention of musculoskeletal disorders

Sammanfattning: Popular Abstract in Swedish Exponeringsskattning för att hindra uppkomst av belastningsskador Skador på muskler som uppkommer av olämpliga arbetsrörelser och arbetsställningar (belastningsskador) utgör ett stort problem i alla industrialiserade länder. Definitionen av vad som innefattas i begreppet arbetsskada varierar mellan olika länder, varför det är svårt att göra jämförelser. Kostnader för arbetsskadorna har beräknats till 0,5-2,0 % av bruttonationalprodukten (BNP) i några av länderna inom EU. I Sverige uppger mellan 17 och 44 % av yrkesverksamma ha haft besvär i nacke/skuldra under senaste året. Totalt har 13.596 anmält arbetsskador år 1997 varav 61 % utgjordes av belastningsskador. Att förebygga belastningsskadorna har således inte varit särskilt framgångsrikt. Detta beror på att det inte finns några kartlagda mekanismer som förklarar varför och hur besvären uppkommer. Vidare är det inte känt hur många som får besvär vid olika belastningar (dos-respons sambandet). Emellertid har uppkomst av muskulära besvär satts i samband med repetitivt arbete, obekväma arbetsställningar och arbetsrörelser liksom dålig psykosocial arbetsmiljö. Dessa faktorer behöver dock specificeras bättre, och deras inbördes betydelse klarläggas, i synnerhet när olika yrken jämförs. Avsikten med mitt arbete var att ta fram ett användbart verktyg för att mäta fysiska belastningar (exponering), att väga samman olika former av belastning, och att klargöra hur de samverkar med psykosociala faktorer för uppkomst av belastningsbesvär. Avsikten är att sedan kunna använda kunskapen för att förändra arbetsmiljön. Vi har konstruerat ett frågeformulär som med 24 frågor kartlägger fysisk exponering. Skalorna utformades så, att låg respektive hög förekomst klart skulle framgå. På basis av skademekanismer, grupperades frågorna i ett antal tänkta grupper, så kallade "index" på exponering. Dessa "index" testades bland nära 15.000 Malmöbor i åldrarna mellan 45 och 65 år, som i ett frågeformulär uppgav sin belastning och eventuella besvär. De besvarade frågan vid två tillfällen med ett år emellan. Efter bearbetning av data framstod ett av "indexen" som lämpligt för riskbedömning. Vid jämförelse med psykosociala faktorer, såsom krav i arbete och möjlighet till kontroll, var det fysiska indexet mest betydelsefullt. Endast kombinationen av höga krav och lågt beslutsutrymme, kallad ansträngdhet, visade sig också ha betydelse för besvärsuppkomst i nacke/axlar hos personer som vid början av studien var besvärsfria i dessa regioner. En kombination av sådan ansträngdhet och fysisk belastning gav än högre risk för besvärsuppkomst än summan av fysisk belastning och psykosociala krav. För att kunna förändra arbetets villkor, måste man dock veta vad som menas med de olika belastningarna. För den fysiska delen har frågorna ställts om "mycket" eller "nästan inte". Det behöver förklaras vad detta står för. Därför har vi inom två olika yrken mätt upp hur mycket personerna går, sitter och har i puls under två arbetsdagar. Dessutom förde personerna en tvåveckors dagbok över arbetsuppgifterna, så att en yrkesexponering kunde framräknas. Det visade sig, att personer som hade besvär bedömde att de hade högre exponering än de utan besvär. De uppmätta nivåerna var dock lägre. Således förekommer överskattning av exponering hos personer med besvär. Det behövs dock flera mätmetoder, än de ovan nämnda. Därför utvecklades ett sätt att studera handledsrörelser i två plan med hjälp av elektrisk vinkelmätare och till detta utvecklades datorprogram. På så sätt fick vi fram användbara mått på handledspositioner och rörelser, samt hur repetitiva dessa rörelser var. En felkälla, den största, var att när handen roterades, uppkom en nivåökningar i de två planen så kallad överhörning. I verklig arbetssituation visade sig utrustningen fungera bra för att med små mätfel beskriva arbetet. För muskelbelastningar kan små elektroder klistras på huden, och aktiviteten avläsas. På så vis mätte vi den elektriska aktiviteten i axelmuskler. Genom att testa med kända belastningar, går det att jämföra hur mycket arbetet kräver jämfört med personens förmåga. Vi provade olika tester för att få pålitliga mätningar med liten variation för personer i samma arbete. Vi fann att muskelaktivitet i exakt samma repetitive arbetsuppgift hade stor spridning mellan de olika personer som utförde arbetet. Följaktligen skulle det krävas många mätningar för att göra dem användbara. Besvär i nacke/axlar knyts oftast till de muskler som mätningen omfattade, men vi fann ingen statistisk samband mellan besvär och uppmätt aktivitetsnivå. Handledsvinkelmätningar däremot hade mycket lägre spridning och en bättre koppling till arbetstakten. Dessutom hade snabba handledsrörelser ett statistiskt samband med besvär i händerna. Vår slutsats är att de verktyg vi tagit fram för att bedöma fysisk exponering fungerar bra för att studera risken för nack/skulderbesvär hos stora grupper med olika yrken. Viss försiktighet av tolkning av uppgifter om exponeringsnivåer från personer med besvär bör iakttagas. För att få underlag till förbättringar, behöver tekniska mätningar användas.