Negotiating Asylum. The EU acquis, Extraterritorial Protection and the Common Market of Deflection

Sammanfattning: Popular Abstract in Swedish Hur tillgängligt är EU för asylsökande? Står Unionens rättsregler i strid med folkrätten? Om så är fallet, hur löser vi konflikten dem emellan? Besitter vi alls medel för att lösa grundläggande konflikter om hur långt rätten skall skydda "utomstående"? Denna avhandling söker svar på frågorna genom att kombinera formaljuridik med statsvetenskapliga förklaringsmodeller. Migrations- och asylrätt slits mellan ett universalistiskt och ett partikularistiskt synsätt, vilket genomsyrar lagstiftnings- och tolkningsfrågor. Medan formaljuridiken är tillräckligt kraftfull för att lösa mindre och specifika konflikter (t ex viseringskravens laglighet i enstaka fall), står den handfallen inför rättsfrågor som för med sig stora krav på resurser (t ex om viseringskrav är diskriminerande överhuvud). Som bakgrund inför analysen presenteras såväl EU:s instrument - den så kallade acquin - och folkrättens normer. Det visar sig att centrala instrument i Unionens migrations- och asylpolitik kan strida mot folkrätten. Viseringskrav kan i enstaka fall medföra brott mot Europakonventionen. Vidare gör en folkrättskonform tolkning av Dublinkonvention och Spanska Protokollet att deras ursprungliga kontrollfunktion går förlorad. Å andra sidan förblir det oklart huruvida viseringsförpliktelser i sig utgör diskriminering, eller om staterna är rättsligt förpliktade att hjälpa varandra ta emot skyddssökande. Denna oklarhet kan inte avhjälpas genom hänvisningar till statssuveränitet eller mänskliga rättigheters universalitet, eftersom folkrätten lämnar frågan om den enas företräde inför den andra obesvarad. Avhandlingens sista del handlar om demokratins paradox - beslut om uteslutning fattas odemokratiskt. Till sist analyseras Europadomstolen som det demokratiskt mest legitimerade forum för att förhandla fram skydd för flyktingar.