Liksom ett par nya ögon. Frithiof Holmgren och synsinnets problematik

Sammanfattning: Popular Abstract in Swedish Studien handlar om fysiologen Frithiof Holmgrens försök att fastställa seendets natur på experimentell väg. Avsikten är att problematisera Holmgrens intresse för synsinnet mot bakgrund av de metoder och vetenskapliga ideal som var förhärskande inom den experimentella fysiologin, det ämne som Holmgren introducerade i Sverige 1862. Generellt kan man säga att Holmgrens forskning utvecklades från experiment baserade på djurförsök till metoder anpassade efter mänskliga förhållanden. Holmgrens sena försök att kartlägga färgsinnets receptorer på den egna näthinnan utgör en påfallande kontrast till hans tidiga experiment där uttagna grodögon hopkopplades med strömkänsliga mätinstrument. Även om förfaringssätten skilde sig åt avsevärt förblev frågeställningarna märkbart oförändrade. Viljan att förklara synförnimmelsernas subjektiva egenart med objektiva medel låg bakom såväl de tidiga grodexperimenten som de sena studierna över färgförnimmelsens beskaffenhet. På många sätt var Holmgren en tydlig representant för det sena 1800-talets medicinska laboratorievetenskap. Oviljan att kompromissa om laboratorieforskarens rätt att fritt råda över sitt gebit, den stora tilltron till experimentets metodiska och pedagogiska värde, anammandet av ett objektivt ideal, men även ett bestämt avståndstagande från materialistiska dogmer och en distinkt gränsdragning mellan vetenskap och trosuppfattning ? allt detta var typiska drag. Holmgrens forskning knöt tydligt an till den fysiologi som utvecklades vid de tyska universiteten kring mitten av 1800-talet. Hos tongivande fysiologer som Emil du Bois-Reymond, Carl Ludwig och Hermann von Helmholtz lärde sig Holmgren att betrakta den levande organismen som ett aggregat av ekvivalenta funktioner. Vad som gällde för muskeln eller nerven gällde även för ögat eller hjärnan. Kemiska processer och fysikaliska mekanismer ansågs behärska livsyttringarna, oavsett om det rörde sig om en enkel muskelsammandragning eller om ögats/hjärnans förmåga att urskilja olika kulörer. Kännetecknande för detta sätt att studera kroppen var de många paralleller som drogs mellan organiska funktioner och mekaniska förlopp. I det här avseendet försåg den industriella tekniken inte endast fysiologerna med nödvändiga arbetsverktyg, den gav även upphov till en rad pregnanta bilder och modeller med vilka kroppens funktioner kunde förstås och illustreras. Bilderna spelade även en viktig populärvetenskaplig roll. Genom att införliva välkända och omdiskuterade föremål som den elektriska telegrafen och kameran i sina föredrag bemödade sig fysiologer som Holmgren och du Bois-Reymond om att vinna allmänhetens gunst. Det sätt att bedriva fysiologisk forskning som Holmgren introducerade i Sverige var alltså tyskt till sin karaktär. Holmgrens exempel skulle följas av andra. Till de tyska laboratorierna förlade också fysiologer som Christian Lovén, Robert Tigerstedt, Magnus Blix och Hjalmar Öhrvall sina studieresor. Svenska fysiologer anammade tyskarnas laboratoriekultur, beställde många av sina instrument från Tyskland och publicerade sig flitigt på tyska. Det germanska inslaget i svensk fysiologi skulle kunna ses som ett uttryck för att de kulturella banden mellan Tyskland och Sverige stärktes under 1800-talet. Samtidigt gjorde sig den tyska fysiologin bemärkt på många andra håll. Nordamerikanska fysiologer drogs också till Tyskland, likaså italienska, och en purfransk fysiolog som Etienne-Jules Marey fick uppslaget till sin grafiska metod under en studievistelse i Tyskland. De tyska fysiologilaboratoriernas rykte under senare hälften av 1800-talet var världsomspännande. Vissa laboratorier, som Carl Ludwigs Physiologische Anstalt i Leipzig, omgavs av en kosmopolitisk air; forskare kom och gick hela tiden, vissa för att lära sig grunderna, andra för att avsluta tidigare påbörjade undersökningar. Här hyllades det internationella samarbetet som ideal. Man verkade för gemensamma mål, inte för individuell prestige. Verkligheten dikterade emellertid andra regler. Upptäckter som inte publicerades var inte värda namnet. Prioritetsstrider var ett vanligt inslag i facktidskrifterna. Det växande antalet medicinska tidskrifter under 1800-talet vittnar om vilken betydelse som tillmättes den vetenskapliga artikeln. Tidskrifterna speglade också den vetenskapliga specialiseringen. Från att ha haft en allmän medicinsk orientering blev deras ämnesområden alltmer avgränsade. Holmgrens yrkesbana följde samma utveckling. I stort sett allt han företog sig hade med synsinnet att göra. Han undersökte regnbågshinnans reflex och näthinnans elektriska respons på ljusintryck, upprättade diagram över tapparnas utbredning på näthinnan, kartlade förekomsten av färgblindhet i Sverige och studerade färgförnimmelsens beskaffenhet på de egna ögonen. Man kan säga att Holmgren var experimentalfysiolog med sinnesfysiologisk inriktning och med näthinnans betydelse för färgseendet som specialitet. Hans synfysiologiska inriktning var påtagligt färgad av Hermann von Helmholtz arbeten på området. Holmgren sällade sig till Helmholtz teori om förekomsten av tre nervfaser i näthinnan som svarade mot ljusets våglängder för spektralfärgerna rött, grönt och violett. Han införlivade även Helmholtz optiska instrument i sin forskning. Helmholtz var viktig för Holmgrens förståelse av hur visuell förnimmelse fungerar. Till sin läggning var Holmgren däremot Helmholtz raka motsats. Någon teoretiker var han aldrig. Att studera optiken matematiskt låg inte för honom, istället drogs han till problem som tydligt kunde omsättas i sinnevärlden. Denna praktiska hållning gjorde honom också sensibel för vetenskapens samhälleliga implikationer. Holmgren var inte främmande inför att pröva sina vetenskapliga rön på förhållanden utanför laboratoriet. Under 1870-talet fick han anledning till detta. Hans observationer av ett antal halshuggningar syftade till att vederlägga en förekommande vanföreställning om att döden inte inträdde omedelbart vid huvudets avskiljande från kroppen. Holmgren, som hade studerat pupillens rörelser på isolerade grodögon i sitt laboratorium, kunde konstatera att den avrättades pupiller reagerade på ett liknande sätt. Pupillrörelserna var att betrakta som en ren reflex och inte som tecken på att medvetandet fortlevde i det avhuggna huvudet. Det ska sägas att det inte framgår av Holmgrens olika uppsatser i ämnet hur han ställde sig till dödsstraffet. Ett annat exempel på Holmgrens praktiska syn på vetenskapen var arbetet med att kartlägga frekvensen av färgblindhet i Sverige. Kartläggningen föranleddes av misstanken om att tågolyckan utanför Lagerlunda i Östergötland 1875 kunde ha orsakats av en felbedömning av järnvägens signalfärger. Massundersökningar av bland annat personalen vid landets sjöfart och järnvägar vidtog. Liksom i fallet med avrättningarna drog Holmgren nytta av sin synfysiologiska forskning. Studiet av färgblindhet hade tidigare utgjort ett moment i hans intresse för färgsinnets uppbyggnad; nu fick han anledning att ställa sin forskning i samhällets tjänst. Kartläggningen av färgblindhet accentuerade andra sidor av Holmgren och hans samtid. En sådan var utvecklingsoptimismen sådan den tog sig uttryck i synen på utbyggnaden av nya färd- och kommunikationsmedel, framväxten av det urbana samhället och tilltron till naturvetenskapens betydelse för den västerländska kulturen. Om något symboliserade järnvägen och telegrafen denna framstegsanda. De nya sätten att färdas och kommunicera ansågs gagna såväl ekonomiska som kulturella faktorer; de nationella och internationella banden stärktes, professionella kontakter knöts på ett mer frekvent sätt och tillgången på dagsaktuella nyheter tedde sig obegränsad. Ett exempel på hur högt det nya kommunikationsnätet värderades var uppfattningen att järnvägen underlättade spridningen av civilisationens idéer och att telegrafen främjade freden på jorden. Utöver dess funktion som transportmedel för varor, personer och information tillmättes järnvägen och telegrafen alltså även ett stort kulturellt symbolvärde. Sett i ljuset av detta är det inte konstigt att massundersökningarna av järnvägspersonalens färgseende rönte så pass mycket uppmärksamhet som de gjorde. Färgblindhet började associeras med järnvägsolyckor och ansågs utgöra ett reellt hot mot säkerheten i järnvägstrafiken. Dessutom sågs färgblindheten som ett oroväckande symptom på biologisk stagnation, något som rimmade illa med bilden av den kulturellt överlägsne och ständigt alltmer förfinade europén. Vissa läkare skyllde färgblindhet, närsynthet och en allmän kroppslig förslappning på den urbana livsstilen. Jämfört med folkslag som levde nära naturen tedde sig västerlänningen handikappad utan sina glasögon, kikare, förstoringsglas och andra sinnesförstärkande hjälpmedel. I anslutning till diskussionen om de degenererade sinnena sökte läkare och pedagoger att inpränta vikten av att öva upp kroppens sinnliga förmögenheter. Förmågan att se, höra och känna kunde inte tas för given, menade man. Synen, hörseln och känseln var kroppens instrument. Ju mer man övade, desto skarpare och precisare blev förnimmelserna. I ett tidigare naturtillstånd hade människan varit beroende av sina sinnesorgan för att överleva. Med civilisationens nya livsstil förändrades också betingelserna för den mänskliga varseblivningen. Sinnesorganen behövde inte längre tjänstgöra som vaktposter mot en hotfull värld. Samtidigt upplevdes världen i allt större utsträckning via maskiner och apparater. Nya intryck fyllde människans varseblivningssfär, från upplevelsen av det förbiilande landskapet utanför järnvägskupéns fönster till åsynen av ett framrusande lok på biografduken. Jag vill mena att fysiologilaboratoriet utgjorde en del av denna perceptuella omvandlingsprocess. Min förhoppning är att denna studie också förmått visa detta.

  KLICKA HÄR FÖR ATT SE AVHANDLINGEN I FULLTEXT. (PDF-format)