A Finance Model for the Built Cultural Heritage - Proposals for improvements of future Heritage Economics

Sammanfattning: Popular Abstract in Swedish En finansieringsmodell för det byggda kulturarvet - Åtgärdsförslag för att förbättra framtidens kulturarvsekonomi Ingela Pålsson Skarin (A finance model for the built cultural heritage - Proposals for improvements of future heritage economics) I april 2005 invigdes nya Tycho Brahe museet i Allhelgona kyrkan och i september 2007 revs Maglarps nya kyrka ner. Båda var nygotiska kyrkor och likvärdiga ur åtskilliga aspekter, trots detta gick de skilda öden till mötes. Vad är det som avgör om vi bevarar eller river kulturarvet? Med utgångspunkt från fallstudier har jag i doktorsavhandlingen kartlagt restaureringsprocesser i åtta länder och utarbetat ett nytt teoretiskt ramverk för att fastställa orsak och verkan i dagens kulturarvsekonomi. Vad vet vi om det kulturarvsekonomiska läget 2011? I första hand kan konstateras, att aldrig tidigare har det funnits så många omistliga kulturbyggnader som idag. Kulturarvsresursernas ökning registreras bl.a. på UNESCOs Världsarvslista. Denna tillväxt kan förklaras av att fler byggnadskategorier blivit omistliga, från slott till industriarv och att FN kommittén, Culture and Development 1995, fastställde kulturarvets betydelse för ekonomisk utveckling. För att säkra byggt kulturarv måste pengar finnas för att tillgodose ett kontinuerligt underhåll; både för att täcka dagens behov och säkerställa det framtida. Finansiella underskott kan leda till kortsiktiga, men oåterkalleliga beslut, som rivning. Dagens kulturarvsfinansiering är dessvärre redan bristfällig och renoveringskostnaderna förefaller stiga. Finansieringsmodeller som underlättar planering och resursfördelning för kulturekonomin kan vara en lösning, men förebilder saknas. Den föreslagna finansieringsmodellen, i denna studie, analyserar tre angreppssätt för att få kontroll över det växande underskottet inom kulturarvsekonomin; att öka mängden kulturarvsfinansiering, att spara tillgänga medel genom att rangordna byggetapper, samt att säkra den framtida finansieringen. Byggnader med stabilt värde blir renoverade. Detta innebär att vissa finansiärer anser att kulturarvet är prisvärt och betalar ovillkorligen underhållets kostnad. Detta värde kan beskrivas som lagrat inne i de historiska byggnaderna själva, men det har lika många valörer som det finns uttolkare, varför det i princip är oändligt. Trots detta finns alltid en risk att värde varierar över tid. Byggnader drabbas av värdeförluster och lämnas att förfalla. Detta kan förklaras av att människor, från tid till annan, förlorar förmågan att tolka det byggda kulturarvets kvaliteter. Vår värdetolkningsförmåga går helt enkelt förlorad. Detta beror på att yttre omständigheter i kulturarvets närmiljö, medverkar till att spegla byggnader för sin samtid, på olika sätt. Hur vi förstår att tolka detta samspel; byggnad – tidsandan – kvalité, beror på våra egna inre drivkrafter. Dessa kan få oss att inse att de värden vi föredrar och uppskattar, verkligen existerar i historiska hus. Tack vare att de yttre förutsättningarna och våra drivkrafter avgör hur vi värderar kulturarv, borde villkoren var goda för att skapa stabila värden på kulturarv, så att de blir finansierade. Den fysiska byggnaden kan vi ju inte förändra. Mekanismerna bakom kulturarvsfinansiering (economic behaviour) kan sammanfattas enligt följande teoretiska ramverk; yttre omständigheter (actions) stimulerare drivkrafter (accelerators) hos finansiärer som inser att värden (value) finns i byggt kulturarv genom att de anser sig vinna något (paybacks) på ett engagemang. Insikten om detta samband kan stabilisera och säkra värdet på historiska byggnader. Finansiärers drivkrafter, liksom kulturarvsfinansieringens mekanismer är antingen emotionella eller finansiella. Byggnaders värde har i studien definierats i sex enheter; H3UNS. Värdeskalan, bygger på erkända värdebegrepp från den praktiska och teoretiska byggnadsvården. Den är ett redskap för att studera hur värden skulle kunna relateras till finansiärers emotionella (EA) och finansiella drivkrafter (FA). Finansieringsmodellens angreppssätt; skapa, spara och säkra kulturarvsfinansieringen, kräver att man på nationell nivå kan bemöta finansiärers olika drivkrafter; EA/FA. I Sverige är såväl de emotionella som de finansiella drivkrafterna inom kulturarvsekonomin svaga. Detta kan förklara varför svensk kulturarvsfinansiering stagnerat, med fokus på statliga medel, till skillnad från övriga länder i studien som förordar privat- statlig samverkan. Finansieringsmodellen kan förbättra resursplaneringen inom kulturarvsekonomi, men förutsatt att man bemöter finansiärers drivkrafter; accelerators. Studiens teoretiska ramverk tar utgångspunkt i begrepp från ekonomi samt kulturekonomi och är tvärvetenskaplig, vilket kan underlätta dialogen mellan grupper med ansvar för byggt kulturarv. Studien kartlägger även mindre utforskade avsnitt som värde begreppens utveckling samt dagens privata, statliga och alternativa kulturarvsfinansiärer.