Upplysning utan förnuft : begär och frihet hos Thomas Hobbes, John Locke, David Hume och Montesquieu

Sammanfattning: Popular Abstract in Swedish Denna avhandling syftar till att ge en översikt över cirka hundra år av europeisk intellektuell historia som lyfter fram nya aspekter av de klassiska tänkarna. Analysen av de fyra filosoferna Thomas Hobbes, John Locke, David Hume och Charles de Montesquieu syftar till att belysa en generell historisk process, nämligen hur den moderna människosynen växer fram i Europa. En slutsats av analysen är att upplysningsmoderniteten är av ett annat slag än den karakteristik som utgår från begreppen rationalitet, empirism, och framstegsoptimism. Den tidiga upplysningens människosyn kan snarare återges i termer av känsla och begär, förnuft och dygd, men i en konstellation där känslorna och begären står i centrum. David Humes berömda sentens "Reason is and ought to be the slave of the passions" uttrycker den allmänna uppfattningen mer träffande än Kants betoning av förnuftet som redskap att ta sig ur den självförvållade omyndigheten. Hos de fyra tänkare som behandlas sätts inte begären och känslorna i motsättning till rationalitet, utan ingår som beståndsdel i den praktiska rationaliteten. Genom känslorna tänker vi världen, genom dem får vi kraft att handla. Utan känslor, inget liv. Men känslorna är inga blinda drifter, utan är åtkomliga för reflektion och kan förändras med erfarenheten. Få filosofer, kanske inte någon, har visat det med större briljans och skärpa än David Hume. Med denna betoning på synen på människans natur förändrar och fördjupar Hume upplysningens idévärld eller, som den alltmer använda termen lyder, den tidigmoderna perioden. I stället för att se känslor som fenomen som ovillkorligen ska bemästras ingår de i det rationella ställningstagandet. Kanske är det ett tidens tecken att först i vår tid, när moderniteten urholkats - om den någonsin funnits - så förlorar den konstlade motsättningen mellan känsla och förnuft sitt anspråk på att vara rationell.