Osteotomy for gonarthrosis - with special reference to the tibial callus distraction technique

Sammanfattning: Popular Abstract in Swedish I de flesta fall börjar knäledsförslitning i den inre ledkammaren (medial gonartros) och medför en successiv hjulbenthet (varus). I enstaka fall börjar förslitningen i den yttre ledkammaren (lateral gonartros) innebärande kobenthet (valgus). Personer över 60-65 år behandlas kirurgiskt oftast med knäledsprotes med bra resultat. Hos yngre, mer aktiva, är denna metod sämre, då risken för komplikationer i form av slitning och lossning av knäledsprotesen är större. Operationer för att ändra belastningen i knäleden, s.k. osteotomi, kan utföras både ovan och nedan knäleden och har visats vara effektiva som behandling i den yngre åldersgruppen. Benet delas och vinkeländras under operationen, varefter det får läka. Så kallad proximal tibiaosteotomi av closed wedge-typ (HTO) är den vanligaste av dessa operationer och utföres på underbenet strax nedom knäleden. Resultatet av dessa operationer är beroende av hur exakt korrektionen kan ske, vilken kan vara svårt att kontrollera under operationen. Vi har studerat en metod som innebär en successiv korrektion av vinkeldeformiteten efter själva operationen och under röntgenologisk kontroll, så kallad Hemicallotas-osteotomi (HCO). Metoden innebär att en s.k. extern fixator fästes i underbenet med metallpinnar, externfixationspinnar. Efter delning av underbenet utförs, med hjälp av fixatorn, en kontrollerad vinkling under de första veckorna efter operationen. I Artikel I och II beskrivs HCO metoden och jämförs med HTO. Man fann att HCO tillät en exaktare vinkelkorrektion och att det röntgenologiska resultatet ett år efter operationen var bättre än för HTO. De kliniska resultaten, mätta med olika score-system skiljde sig dock inte åt. De komplikationer som registrerades efter HCO var framför allt lättare grader av pinninfektioner som kunde behandlas med antibiotika och såromläggning. I artikel V studerade man vinkelförändringen under första året efter HTO och HCO. Man fann att stabiliteten i osteotomin var bättre efter HCO jämfört med HTO. I artikel III studerades komplikationer efter 308 HCO-operationer utförda på 17 olika sjukhus. Den vanligaste komplikationen var pinninfektion som drabbade 157 patienter (51 %). 96% av dessa var av lindrig art men i 13 fall behövdes ett mindre kirurgisk ingrepp vid den infekterade pinnen för att infektionen skulle kunna behandlas. Andelen komplikationer inklusive infektioner minskade med ökande erfarenhet av metoden. Antibiotikaprofylax under 10-14 dagar var också ett effektivt sätt att minska risken för infektion. En lös externfixationspinne innebär risk för infektion, i artikel IV studerades om ytbehandling med hydroyxapatit (HA; ett mineral som finns i skelettet) av pinnen kunde påverka fastläkningen. HA-belagda pinnar satt bättre fast i skelettet än icke-belagda och man drog slutsatsen att HA-pinnar bör användas, åtminstone nära knäleden där risken för pinnlossning är störst. I artikel VI undersöktes resultatet efter vinkeloperation på lårbenet pga. lateral gonartros. Efter 32 operationer noterades 11 komplikationer som krävde re-operation. I artikel VII undersöktes effekten av HCO på lateral gonartros och avancerad medial gonartros och 2-års resultatet vari nivå med det efter HCO för mindre avancerad medial gonartros. I den sistnämnda gruppen noterades dock en förlust av läget vid 2-årskontrollen. I artikel VIII studerades om fixationen av en knäledsprotes i underbenet skiljde sig åt beroende på om patienten tidigare hade genomgått tibiaosteotomi eller ej. Man kunde med RSA-metoden inte finna några skillnader mellan de 2 studerade grupperna.