State learning and role playing : international environmental cooperation in the Arctic Council

Sammanfattning: Den här studien undersöker staters interaktion som en social läroprocess, i syfte att förstå hur stater lär sig om miljönormer. Detta sker genom en konstruktivistisk ansats och mer specifikt ett roll-teoretiskt perspektiv, där en roll förstås som statens repertoar av beteende, jämsides dess funktion i en social interaktionskontext. Rollen formas av ego- och alterförväntningar, det vill säga både av statens egna förväntningar på sig själv, som av andras - faktiska såväl som uppfattade. Den sociala kontexten antas således ha inverkan. För att öka förståelsen kring hur stater lär sig om miljönormer, diskuterar och undersöker denna avhandling kopplingar mellan; lärande och förväntningar, statens intresse av att skydda miljön kontra dess intresse av att utvinna fossila bränslen, samt lärande och rollförändringar. Ovanstående diskussioner kopplas till en arktisk kontext, och mer specifikt till Arktiska Rådet, en mellanstatlig organisation för samarbete kring framförallt hållbar utveckling och miljöskydd. Samtliga åtta arktiska stater är medlemmar: Danmark, Finland, Island, Kanada, Norge, Ryssland, Sverige och USA. I den här studien genomförs två övergripande undersökningar: först så kartläggs och tillskrivs varje stat en särskild roll, såsom den har gestaltat sig efter genomgången textanalys av offentliga anteckningar (mellan åren 1999-2016), från möten mellan Senior Arctic Officials. Efter detta, och delvis med utgångspunkt i denna roll, undersöks sedan två specifika förhandlingsprocesser som ägde rum 2013-15, vars tema behandlade oljespillsprevention respektive en reducering av kortlivade klimatpåverkande luftföroreningar. Studien applicerar här ett mikro-perspektiv, med fokus på att besvara frågan om hur stater lär sig. Tre teoretiska slutsatser dras. För det första tenderar roller i internationella relationer att vara stabila, om än flexibla och anpassningsbara. För det andra så aktiveras rollens flexibilitet i relation till förståelse, det vill säga i vilken utsträckning som den sociala kontexten uppfattas innehålla krav på ett särskilt (miljö)beteende. För det tredje så föreslår avhandlingen att staters lärande är avhängigt rollens förmåga till anpassning, det vill säga; en stat inte kan lära sig mer, eller snabbare, än att rollen tillåts flexa och anpassa sig därefter, för att därigenom också kunna bestå. För progressiviteten i miljöskydd så innebär detta att ett lärande av miljönormer också är ett successivt lärande, som är kopplat till statens uppfattning av sin (roll)funktion i en viss social kontext. Studien föreslår att konstanten gällande lärande, sett ur en arktisk kontext, är uppfattningen om 'den goda samarbetande parten' och dess fortsatta varande. Miljönormer får således gehör i den mån de inkorporeras i föreställningen om vad som utgör - och därmed förväntas av - en sådan part.