Samspel för förändring. En konsultationsmodell för arbete med elever i svårigheter

Sammanfattning: Popular Abstract in Swedish Huvudsyftet med avhandlingen är att formulera en teoretiskt och empiriskt förankrad konsultationsmodell för psykologer i skolsammanhang. Idéer och handlingsstrategier tydliggörs så att de kan tillämpas, värderas och vidareutvecklas av andra yrkesutövare. De tänks även kunna utgöra en referensram för psykologers, specialpedagogers och andra specialisters teamarbete. Vidare är syftet att undersöka modellens användbarhet i kommunikation med initierade andra – yrkesutövare som de facto praktiserat den och kritiskt kan granska både idéer och tekniker. Viktiga utgångspunkter för modellkonstruktionen har varit psykologens konsultativa position i skolan – det faktum att det alltid finns pedagoger och föräldrar mellan specialisten och barnen – samt behovet av varaktig problemlösning i det enskilda fallet och preventiva insatser för alla i skolan. Med begreppet konsultation avses en central yrkesfunktion, där psykologen leder en problemlösnings- och utvecklingsprocess utifrån initiativtagarens frågeställningar och i samverkan med direkt berörda parter – personal, föräldrar och barn. Modellen har konstruerats utifrån ett interaktionellt perspektiv med betoning på samspelsprocesser mellan vuxna och barn och dess konsekvenser för barns utveckling. Som en röd tråd finns idén om att mening och innebörd konstrueras i samspel med andra människor, genom muntlig eller skriftlig, verbal eller icke-verbal kommunikation. Familjeterapeutiska idéer och tekniker har integrerats och översatts till konsultationsprocesser i skolan, varvid den strategiska korttidsterapin med dess resurs-, mål- och lösningsorientering har varit den mest tongivande inriktningen. Modellen är generell i bemärkelsen att den tänks kunna tillämpas på olika typer av frågeställningar samt vid olika personkombinationer på individ- grupp- eller organisationsnivå. Avhandlingen har tre delar: I) Praktisk och teoretisk förankring. Här analyseras officiella styrdokument, undersökningsresultat samt familjesystem- och korttidsterapeutiska modeller med relevans för problemlösning för barn och ungdomar i svårigheter. II) Samspelsmodell för skolkonsultation. Här presenteras den föreslagna modellen, omfattande en samspelsteori för skola och familj, samverkansformer för skolans utvecklings- och elevvårdsorganisation, samt en samtalsmetod för konsultationsprocessen från problem till lösning, med praktiknära tekniker för enskilda uppdrag. III) Undersökning av modellens användbarhet. Här undersöks och illustreras modellen i kommunikation med tolv yrkesverksamma psykologer och femtio specialpedagoger som tillämpat den i sin yrkesmässiga praktik. Respondenterna besvarade en enkät eller deltog i en telefonintervju med fokus på åtta frågeområden: 1. Tjänstgöringssituation, 2. Specialistorganisation, 3. Modelltillämpning, 4. Konsekvenser för berörda parter, 5. Skillnader vid jämförelse med tidigare arbetssätt, 6. Uppfattningar om orsakssammanhang, 7. Värdering av olika modellaspekter, 8. Vidareutveckling. Samtliga svarande var mycket positivt inställda till arbetssättet enligt modellens intentioner, med det genomgående temat att man tyckte sig komma vidare från ett individuellt bristsökande och skuldbeläggande till en resursinriktad och mångpartisk lösningsprocess, med signifikanta andras delaktighet i mål och handlingsplaner – både lärare, föräldrar och barn – och med åtföljande gott resultat. Konsultationsmodellen illustreras genom en sammanfattning av elva aktuella psykologuppdrag, samt med fördjupade skildringar av fyra av dem från grundskolans samtliga stadier. Samtliga elva uppdrag visar hur modellens samspelsteori och samverkansformer mellan skola och familj kan tillämpas i praktiken, på varierande frågeställningar och med till synes gott resultat på relativt kort tid. Modellen bör dock användas flexibelt, på vars och ens bästa sätt, samt med aktivt stöd i hela systemet. I avhandlingens avslutande reflektioner hävdas att även om trenden med diagnosticering av barns skolproblem i medicinska termer f n pågår med full kraft, så pekar ett antal teman i officiella dokument, utredningar och internationell forskning med överblick över området i en helt annan riktning. Den önskvärda utvecklingen förefaller bl a innefatta att psykologin stödjer lärande och hälsa för alla elever och lärare, att diagnostisk bedömning genom kategorisk identifiering ersätts med ett systemorienterat och problemlösande synsätt som omfattar både individuell behandling och prevention samt att föräldrarna görs i verklig mening delaktiga i utvecklings- och problemlösningsprocesser. För en sådan utveckling inom skolpsykologins fält behövs praktiknära forskning och kunskapsutveckling om komplex mellanmänsklig påverkan; om samspel mellan lärare, föräldrar och barn, och om hur man som specialist på bästa sätt kan stimulera de vuxna att skapa en hälsosam och lärande miljö för (alla) barn. Skolpsykologin behöver stärkas inom grundutbildningen genom att kontextuellt relevant kunskapsbildning tillförs i nära samverkan med de utbildningsansvariga, med en tydlig inriktning mot vuxensamverkan och problemlösning snarare än bristutredning av minderåriga barn. Inom forskarutbildningen behöver både kursinnehåll och föreställningar om vad som är acceptabla forskningsmetoder modifieras och vidareutvecklas. Även specialistutbildningen bör göras lättillgänglig och attraktiv för de redan yrkesverksamma, som en länk och stimulans till fortsatt relevant forskning.