Etik och känslor : en empirisk studie av skuld- och medkänslor hos gymnasieelever – en prövning av Ortonys teori

Sammanfattning: Popular Abstract in Swedish En del av Ortonys teorimodell angående den kognitiva strukturen hos emotioner testades på svenska gymnasieelever. Den del av teorin som användes i föreliggande studie handlade om de emotioner som tillskrivs den som utfört s.k. orätta handlingar. De eventuella känslor som man får när man utfört en orätt handling kallar Ortony för "self reproach" emotioner. Detta begrepp skall mer ses som ett tekniskt begrepp för alla känslor som man i vardagliga uttryck brukar förknippa med skuldkänslor. Exempel på orätta handlingar i föreliggande studie är bl.a. lögn, stöld och fusk. Vidare valdes en annan del av teorin som handlar om "sorry for" emotioner dvs. våra medkänslor för människor i vår omgivning som råkat in i oönskade situationer. Exempel på oönskade situationer i föreliggande studie är bl.a. att råka ut för en allvarlig olycka, sjukdom, rån och misshandel. Sju hypoteser formulerades utifrån "self reproach"- och "sorry for" emotioner för att besvara frågeställningen hur eleverna skulle reagera känslomässigt inför olika slags etiska frågeställningar, särskilt fokuserades hur elevernas reaktioner skulle variera med vad slags situation det gällde, men också med vem som drabbades. Undersökningsgruppen bestod av 709 gymnasieelever ur Hässleholms gymnasieskolor. Mätningen genomfördes med hjälp av två enkätformulär, som konstruerats med hjälp av en design hämtad från Facet theory. Facet design användes såsom ett klassifikationssystem för att innehållsbestämma frågorna i de båda mätstrumenten som användes vid undersökningen. Resultaten analyserades med statistiska metoder, främst variansanalyser. Resultaten visade att självförebråelseemotionerna påverkades signifikant beroende på graden av de orätta handlingarna, vilka som drabbades och slutligen hur mycket förövarna av de orätta handlingarna avvek från roller, som de fått av omgivningen. Däremot kunde inte konstateras att medelvärdena i de olika analyserna hade en stigande ordning. När det gällde resultaten angående medkänslor med den drabbade var dessa helt i linje med Ortonys teoretiska antaganden, dvs. ju närmare man stod den drabbade desto mer medkänsla. Resultatet visade att korrelationen mellan självförebråelsevariabeln och medkänslovariabeln uppvisade ett signifikant positivt samband dvs. att medkänslan med den drabbade ökade med stigande grad av självförebråelseemotioner. Med hänsyn till genusaspekten visade resultaten att flickorna skulle känna mer skuldkänslor än pojkarna, om de hypotetiskt skulle ha utfört en omoralisk handling. Vidare visade resultaten även att flickorna skulle känna mer medkänsla än pojkarna för personer, som hypotetiskt skulle råka ut för obehagliga situationer. Sammanfattningsvis visade resultaten att tonåringarna kände mest skuldkänslor inför stöld, lögn och mobbing, som drabbade kompisar och klasskamrater. Mindre skuldkänslor kände de inför lögn, som drabbade poliser och lärare. Minst skuldkänslor kände de inför misshandel av klasskamrat som försöker stjäla ens nya mobiltelefon och allra minst kände de skuldkänslor att ta emot fel växel på 100 kr. När det gällde misshandel av klasskamraten, hjälpte det inte att man stod i nära social relation till den drabbade, utan här var det föremålet för stölden som hade den avgörande betydelsen för om man fick skuldkänslor eller inte. När det gällde att hysa medkänslor för de drabbade, kände eleverna mest medkänslor kompisen som blev rånad, släktingen som fick cancer, eleven på skolan, som blev misshandlad men också ovännen, som blev påkörd av en vårdslös bilist. Bland gruppen av situationer där eleverna hyste minst medkänsla, hörde situationen med värste ovännen, som själv brukade mobba andra men som själv blev mobbad. I det avslutande kapitlet ges implikationer för fortsatt forskning kring ungdomars känslor inför etiska frågeställningar.