Miljögeotekniskt bedömningssystem : applikation på väg- och järnvägsbyggnadsmaterial

Sammanfattning: Material som används vid väg- och järnvägsbyggnad påverkar och samverkar med den omgivande mark- och vattenmiljön. Att klarlägga och värdera denna påverkan såväl kvantitativt som kvalitativt är av central betydelse för att på ett säkert och bra sätt kunna nyttja traditionella material såväl som till exempel industriella restprodukter. Tyvärr saknas det i Sverige idag ett enhetligt system med bred acceptans för att göra denna typ av bedömningar för väg- och järnvägsbyggnadsmaterial. Detta är olyckligt då det gör att kriterierna eller argumenten vid materialval skiljer sig åt från fall till fall. I denna avhandling beskrivs en miljögeoteknisk modell för enhetlig värdering av emissioner från material i väg- och bankonstruktioner. Modellen utgör en del i "Projekt MGB" vars övergripande syfte är att utarbeta ett enhetligt bedömningssystem. Den föreslagna miljögeotekniska modellen är platsspecifik, beaktar material oavsett dess ursprung och delas in i tre steg; steg 1- Filter, steg 2- Karaktärisering och steg 3- Ställningstagande. I det första steget "filtreras" direkt olämpliga material bort som till exempel farligt avfall och material som saknar dokumentering av egenskaper. Samtidigt ska också gröna material som inte ska beläggas med restriktioner kunna undantas en fortsatt bedömning. De material som blir kvar betraktas som gula material och blir aktuella för fortsatt bedömning för att kunna nyttjas. I det andra steget beskrivs en transportbild baserat på en karaktärisering av den konstruktiva lösningen, dvs användningen (ban- eller vägkonstruktionen) och omgivningen. Vid ställningstagandet, i det tredje steget, sker en värdering av den studerade lösningen mot en kravspecifikation. Denna värdering fungerar som underlag för en klassificering i grön, gul eller röd lösning. Gröna lösningar är förknippade med obetydlig effekt och betraktas som acceptabla med avseende på människors hälsa och miljö. Gula lösningar förknippas med ringa effekt och erfordrar kompletterande kriterier som till exempel resurshushållning och ekonomi före en eventuell acceptans. Röda lösningar betraktas som direkt olämpliga. Studien av modellen visar att det är centralt att inhämta information avseende såväl användningen som omgivningen för att klassificera olika lösningar. Detta gäller inte minst information avseende traditionella material (krossat berg, morän, mm) och speciellt information avseende omgivningens mark- och vattenkemi. Modellen lägger tydligt fokus på de ämnen som kan frigöras och transporteras till omgivningen under anläggningens drifttid. Klassificeringen bör också kompletteras med krav relaterade till kvarlämning, återbruk eller deponering av material efter anläggningens livstid. Allt eftersom modellen används kommer gröna lösningar att identifieras och därmed kommer behovet av nya bedömningar att reduceras. Det inledande filtret är enkelt att tillämpa och kommer att kunna nyttjas av många aktörer, såväl specialister som icke-specialister. De fortsatta stegen, karaktärisering och ställningstagande, har karaktären av ett expertsystem där kompetens inom anläggningsteknik, kemi och hydrogeologi kommer att vara särskilt viktig. Avhandlingen som helhet består av en sammanhållande del samt därutöver 5 rapporter och 2 artiklar.