Zeit und Ewigkeit: Die Frage der Zeit in Kirche, Naturwissenschaft und Theologie

Sammanfattning: Popular Abstract in Swedish Avhandlingen undersöker tid (och evighet) i kyrka, naturvetenskap och teologi. Den utgör ett bidrag till dialogen mellan naturvetenskap och teologi samt till en rimlig teologisk förståelse av tid och evighet. Istället för att utgå ifrån olika filosofiskt definierade tidsbegrepp har jag valt att ställa relationsbegreppet i centrum. Inspirerad av den franske filosofen Paul Ricoeurs tes att tiden bör förstås som berättad tid ägnas första kapitlet åt berättelser av teologisk tid. Svensk-, tysk- och engelskspråkiga psalmer analyseras för att komma åt den förtätade tidserfarenhet som de uttrycker. Det kan konstateras att uppfattningen av både tid och evighet har förändrats under historiens gång. I nyare psalmer finns en tendens att integrera evigheten i tiden. Även inställningen till framtiden har förändrats avsevärt. Bibeln talar inte om tiden som sådan, utan alltid i relation till dess innehåll. Den bibliska tidsförståelsen är heller inte enhetlig. Det visar sig också att den vanliga motsatsen mellan cyklisk och linjär tid är en grov förenkling. Vidare kritiserar jag ett enkelt motsatsförhållande mellan Gud och tid. Inom teologin ser jag framför allt tre sätt att skilja mellan tid och evighet. Man kan göra en kvantitativ skillnad, där evighet inte är något annat än oändlig tid. Man kan som kyrkofadern Augustinus göra en ontologisk skillnad, där evighet till sitt väsen är något helt annat än tid. Slutligen kan man göra en eskatologisk skillnad med fokus på relationen mellan tid och evighet och spänningen mellan redan-nu och ännu-inte. Den första modellen visar tydliga inslag av reduktionism. Den andra framstår som statisk, men klar. Den tredje är dynamisk och öppen, men problematisk i sin mångtydighet. Trots att dynamiken vinns endast till priset av en viss oklarhet anser jag den sistnämnda vara den mest utvecklingsbara modellen. Till en god förståelse av tiden hör även belysningen av förhållandet mellan tid och död. Tankar kring detta tema avslutar avhandlingens andra kapitel. Det naturvetenskapliga kapitlet börjar med en kort beskrivning av dialogen mellan naturvetenskap och teologi. Sedan presenteras Newtons uppfattning om den absoluta tiden. Framför allt utifrån diskussionen mellan S. Clarke och G. W. Leibniz tydliggörs hur teologiska föreställningar och naturvetenskapliga teorier har påverkat varandra. I anslutning till en presentation av relativitetsteoriernas och kvantfysikens betydelse för förståelsen av tiden diskuterar jag frågan om tidens självständighet och språkets betydelse. Även kosmologins, termodynamikens och kaosforskningens bidrag till tidsförståelsen behandlas. Ett statiskt, linjärt tänkande om tiden inom teologin visar sig stå mera i överensstämmelse med Newtons teorier än med 1900-talets fysik. Den sistnämnda låter en dynamisk och relationsorienterad uppfattning av tiden framstå som mera korrekt. Det fjärde och sista kapitlet undersöker möjligheterna för en sådan dynamisk och relationsorienterad tidsförståelse inom teologin. Detta sker dels i samband med treenighetsläran och dels i samband med eskatologin. Båda dessa områden är väl i linje med ett tänkande som anser att en träffande beskrivning av verkligheten inte kan nöja sig med att säga vad något är. Minst lika mycket behövs en beskrivning av hur saker och ting relaterar till varandra. Tyngdpunkten förskjuts från utforskningen av en saks natur eller substans till dess relationer. Samtida teologiska koncept inom treenighetsläran betonar just relationaliteten som poängen med läran om en treenig Gud. De kan dock inte visa på vilket sätt tid ska förstås relationalt, d v s hur den relaterar till evighet, Gud, människa, natur och kosmos. Eskatologin framstår som det område som bäst kan belysa tidens relationalitet. En adekvat teologisk förståelse av tiden innefattar de nyckelbegrepp som under arbetets gång framträdde i teologiska och naturvetenskapliga teorier: berättad tid, egentid, mångfald, dynamik och relation.