Bilder av Förintelsen. Mening, minne, kompromettering

Sammanfattning: Popular Abstract in Swedish Vår egen tid kännetecknas av ett mycket stort intresse för Förintelsen, det vill säga nazisternas folkmord på Europas judar. Denna bok försöker skissera några viktiga aspekter av den kulturella förståelsen av Förintelsen, genom att studera hur den avbildats i visuell kultur. Med "visuell kultur" förstås ett brett spektrum av kulturella uttryck, från dokumentär- och pressfotografi till bildkonst, offentliga monument och museer, pedagogiska projekt på Internet och Cd-rom, mm. Avhandlingen sönderfaller i tre tematiska delar: "Mening" (kapitel 1-3), "Minne" (kapitel 4-5) samt "Kompromettering" (kapitel 6-8). I: Mening Alla har någon gång sett de fruktansvärda fotona av koncentrationslägrens massgravar som de allierade tog vid lägrens befrielse våren 1945. När de nådde tidningarnas förstasidor utlöste de mycket starka reaktioner — detta var en ny sorts bilder allmänheten sällan eller aldrig tidigare skådat. Visserligen hade rapporter om folkmordet cirkulerat i åratal, men det var först nu som folk kunde se vad rapporterna gällde. Dessa bilders betydelse för allmänhetens kunskap om Förintelsen kan knappast överskattas. Avhandlingens första kapitel redogör för spridningen av lägerfotona, för svårigheterna att inrama dem journalistiskt och för de starka och motstridiga reaktioner de gav upphov till. Samtidigt som de utgjorde avgörande bevis på nazismens terrorpolitik, gjorde deras skräckinjagande innehåll dem svåra att förstå i kulturell bemärkelse. I kapitel 2 tolkas fotografierna och deras konsekvenser med hjälp av olika kulturteorier, i synnerhet Julia Kristevas teori om abjekt och abjektion. Kapitel 3 går vidare med att undersöka hur dokumentärbilderna kommit att bli utgångspunkt för konstnärligt skapande. Fem konstnärers användande av lägerfotona och mottagandet av dem, mellan 1945 och 1998, undersöks — Corrado Cagli, Gerhart Frankl, Rico Lebrun, Boris Lurie och Robert Morris. Hos några kopplas massgravens motiv exempelvis till offrets eller apokalypsens tema och framstår därmed som om det har del av en högre mening. Hos andra underminerar istället lägerfotografiernas närvaro konstens traditionella innebörder. Tillsammans visar de på smärtsamma motstridigheter i kulturens bearbetning av det industriella folkmordets erfarenhet. Även här utgör Kristevas abjektionsteori den övergripande tolkningsramen. II: Minne Snart finns det inga personer kvar med egna minnen från läger och ghetton. Minnet av Förintelsen måste därför förvaltas och bevaras i kollektivt tillgängliga former. Avhandlingens andra del undersöker de tre viktigaste visuella formerna för detta: offentliga monument, videointervjuer med överlevande lägerfångar, och fotografier av judiskt liv och kultur före eller under Förintelsen. Bland annat redovisas debatten runt Tysklands nationella monument till Europas mördade judar (just nu under byggnad i Berlin), det pedagogiska användandet av överlevandes vittnesmål inom interaktiva media (Internet och Cd-rom), och fotografiets roll som redskap och som metafor för minnet. Dessa företeelser begrundas utifrån olika synsätt på förhållandet mellan minne och identitet som haft stor plats i historiografiska diskussioner de senaste åren. Här redogörs för resonemang om traumatiskt minne, om minnet som konstruktion och om dess betydelse i sorgearbete. Författaren konstaterar också att förintelseminnets representation i interaktiva, digitala medier i hög grad speglar en syn på minnet som påverkats av datortekniken. Här är minnet något som kan programmeras och omprogrammeras, vilket yttrar sig i försök att ge användaren starka egna upplevelser av, snarare än information om, offrens lidanden under Förintelsen. III: Kompromettering Bokens sista del sätter gestaltningen av Förintelsens förövare i fokus. Tre aspekter av den visuella representationen av nazismen behandlas. Först sammanfattas naziregimens egen estetiska politik, dess interna konflikt om den tyska expressionismen, samt hur eftervärlden hanterat de tusentals traditionella konstverk som naziepoken efterlämnat. Därpå redovisas några centrala argument ur de debatter som utbrutit runt konstverk och filmer, främst under 1980- och 90-talet, som återanvänder nazismens estetiska konventioner. Till sist uppmärksammas ett antal konstverk från de senaste åren som avbildar nazismen utan att använda typiska nazistiska symboler eller bildspråk, men som likväl har censurerats från internationella konstutställningar. Utgångspunkten för denna del av avhandlingen är att Förintelsen och nazismen innebar en ännu icke överstånden "identitetskris" för det moderna samhället, vilket kanske bäst formuleras i den svårbesvarade frågan: hur kunde ett industriellt folkmord äga rum i en europeisk kulturnation? Bilderna av nazismen behandlas här i perspektiv av denna identitetskris, som försök att dra upp (och ibland otydliggöra) en gräns i det synliga mellan nazismen och såväl europeisk modernitet som kulturtradition. Tillsammans belyser dessa tre teman — "Mening", "Minne" och "Kompromettering" — centrala aspekter av vår egen tids hantering av arvet efter Förintelsen, samt vilken betydande roll som den visuella kulturen därvid spelar.