Radioiodine Therapy of Hyperthyroidism - Simplified patient-specific absorbed dose planning

Sammanfattning: Popular Abstract in Swedish Radiojodbehandling av sköldkörteln är den vanligaste radiofarmakaterapin. För att beräkna aktiviteten 131I som krävs för att ge en viss stråldos till sköldkörteln behöver sköldkörtelns massa och den individuella biokinetiken bestämmas. Biokinetiken består vanligtvis av det individuella upptaget av jodid och den biologiska halveringstiden av jod i sköldkörteln. Den biologiska halveringstiden och därmed den effektiva halveringstiden bestäms utifrån flera upptagsmätningar där den första mätningen vanligtvis görs 24 timmar efter intag av en testaktivitet, d.v.s. undersökningsdos. Många sjukhus anser att det tar för mycket tid eftersom åtminstone tre sjukhusbesök av patienten krävs (administrering av undersökningsaktivitet, första upptagsmätning, andra upptagsmätning plus behandling). Istället använder sjukhus ett fast värde på den effektiva halveringstiden eller administrerar en standardaktivitet där bara två sjukhusbesök krävs av patienten. Ingen av dessa metoder beräknar stråldosen till sköldkörteln för den individuella patienten. I det här arbetet föreslås en förenklad patientspecifik metod för att behandla hypertyroidism, baserat på en enda upptagsmätning. Beräkningen ger samma resultat som om det individuella upptaget och den individuella effektiva halveringstiden använts. Denna förenklade metod kräver precis som metoder med fast värde på den effektiva halveringstiden eller en standardaktivitet också bara två besök till sjukhuset. Beräkningen baseras på en linjär relation mellan en sen upptagsmätning 4-7 dagar efter undersökningsdosen och produkten av det extrapolerade initiala upptaget och den effektiva halveringstiden. Behandlingar som inte tar hänsyn till den individuella biokinetiken i sköldkörteln resulterar i en distribution av stråldosen till sköldkörteln, med ett intervall på -50 % till +160 % jämfört med en metod som beräknar stråldosen till sköldkörteln för varje individuell patient. Behandling med en standardaktivitet på 370 MBq resulterar i genomsnitt i 250 % högre aktivitet till patienten, med ett intervall på -30 % till +770 %, jämfört med om stråldosen till sköldkörteln beräknats. Den absorberade dosen till andra organ än sköldkörteln påverkas också. Dessa doser bör beaktas när riskerna med sena strålskador uppskattas. Detta är viktigt eftersom allt fler yngre patienter behandlas med radiojod. Om alla sjukhus i Sverige tar hänsyn till den individuella biokinetiken vid radiojodbehandling kommer den totala administrerade aktiviteten 131I att minska med 10 % (100 GBq) motsvarande en årlig kollektiv effektiv dos på 17 manSv, sköldkörteln ej medräknad. Sjutton olika metoder för att bestämma den aktiviteten 131I som ska ges till patienten används vid de 23 svenska sjukhus som utför radiojodbehandling. Bara nio sjukhus beräknar administrerad aktivitet 131I genom att använda den individuella biokinetiken. Mer ansträngningar behöver göras för att hänsyn till den individuella biokinetiken ska tas när den administrerade aktiviteten 131I ska beräknas, samtidigt kommer onödig stråldos till den individuella patienten och dennes familj och allmänheten att minska.