Upplysningens självreflexion. Aspekter av Theodor W. Adornos kritiska teori

Sammanfattning: Popular Abstract in Swedish Denna avhandling består av en samling tidigare publicerade eller på annat sätt presenterade artiklar som behandlar Theodor W. Adornos (1903-1969) filosofiska, sociologiska och estetiska författarskap. Avhandlingens titel är tänkt att stå som en programmatisk överskrift för ett tema som genomsyrar Adornos författarskap. Kapitel ett, ?Adorno och Frankfurtskolan?, behandlar Adornos biografi och Institut für Sozialforschungs historia. Kapitel två, ?Den infernaliska upprepningen?, presenterar en tolkning av den centrala tesen i Upplysningens dialektik, att ?redan myten är upplysning, och: upplysningen slår tillbaka i mytologi?. Idén om myt och upplysning spåras tillbaka till samarbetet mellan Adorno och Walter Benjamin före kriget. Horkheimer och Adorno förespråkar inte ett återvändande till myten, så som flera civilisationskritiker och konservativa revolutionärer. Kapitel tre, ?Ontologi och dialektik?, presenterar Adornos kritik av Martin Heideggers grundbegrepp. Adornos generella invändning gäller begreppet om varat (Sein). Det finns ingen logik i att hävda att frågan om varat skulle vara den mest grundläggande frågan. I själva verket förutsätter varat i den tidigaste filosofin redan ett visst stadium av allmänhet och abstraktion i tänkandet, dvs att det innebär redan en nivå av upplysning. Varat är ett begrepp som uppträder som ett icke-begrepp. Vad som antas vara genuint ursprung är det inte. I kapitel fyra, ?Klagolåten över förtingligandet?, diskuteras förtingligande, ett grundläggande begrepp i Adornos teori om det moderna kapitalistiska samhället. För att vara ett kritiskt begrepp måste förtingligande skiljas från alienation. Det är svårt att föreställa sig ett modernt komplext samhälle som helt genomskinligt och Adorno instämmer i att ett fritt samhälle inte kan undvara sådana förtingligade praktiker som förvaltning och arbetsdelning. I kapitel fem, ?Ondskans banalitet och den auktoritära personligheten?, jämförs den empiriska studie som leddes av Adorno i USA med Hannah Arendts rapport om rättegången mot Adolf Eichmann. I den kvalitativa delen av studien av den auktoritära personligheten utvecklar Adorno en serie typologier eller syndrom. Eichmann uppvisar drag av både det konventionella och det auktoritära syndromet och av den manipulativa typen. Det sista kapitlet, ??Teddie hates jazz??, diskuterar Adornos teori om kulturindustrin. Adorno kritiserar inte ?låg? kultur från den ?högas? perspektiv. Mycket finkultur, så som vad som är känt som klassisk musik, är lika mycket präglad av varuformen och därmed en produkt av kulturindustrin. Adorno erkände det legitima i att revoltera mot konformistisk och pretentiös finkultur. Men denna revolt är dömd att misslyckas på grund av dess avsaknad av autonomi. Autonom konst eftersträvar enligt Adorno att uttrycka sanning och uttrycker i estetisk form motsättningen mellan konst och samhälle.