Redovisning av goodwill : utveckling av metoder i Storbritannien, Tyskland och USA

Sammanfattning: Popular Abstract in Swedish Avhandlingens titel är ju "Redovisning av goodwill". Därför kan det vara lämpligt att fråga sig vad de orden betyder i detta sammanhang. Goodwill har här inte den vanliga betydelsen av det goda anseende som exempelvis ett företag åtnjuter. Det är istället en benämning på skillnaden mellan värdet på hela företaget och summan av värdena på de enskilda tillgångarna minskade med skulderna. Åtminstone tidigare förknippades en sådan skillnad med företagets goda anseende och fick därför benämningen goodwill. Benämningen har dock begränsningen att den leder tankarna till företagets yttre förbindelser. Detta formulerade Eugen Schmalenbach väl redan 1922: "Man pflegt hierbei gewönlich etwas einseitig auf die Beziehungen zur Kundschaft, auf das Renommee der Firma ueberhaupt und allenfalls noch auf die Beziehungen zu den Lieferanten hinzuweisen. Das kann alles sehr wichtig sein, aber dennoch macht dieses allein eine Unternehmung nicht aus, ist heute sogar verhältnismässig unwichtig. Es gibt viele Unternehmungen bei denen die Errichtung der Aussenorganisation nicht entfernt die Bedeutung hat wie der Aufbau des inneren organischen Betriebes." Ordet "affärsvärde", med tyska rötter, kan därför vara lämpligare än lånordet "goodwill". Om värdet på ett företag som helhet är det pris som en köpare är beredd att betala för företaget tillkommer, utöver företagets yttre förbindelser och inre organisation, vad företaget ifråga betyder tillsammans med köparens egen verksamhet. Inte sällan talas det om samordningsvinster, men särskilt i storföretagens värld handlar det ofta om strukturen i branschen. Ett viktigt sätt att uppnå s.k. globalisering är ju att förvärva andra företag, och priset drivs upp av konkurrensen om ett företag som kan förvärvas. Redovisning kan förklaras eller definieras på många olika sätt. I det här sammanhanget är det viktigt att skilja mellan redovisning som värdering av företag och redovisning som utgiftsperiodisering. Vid varje tid har det varit en avvägning eller ett spänningsförhållande mellan dessa två funktioner eller uppgifter. Den historiska utvecklingen är nog bäst beskriven av Albert ter Vehn (1929 i: Die Entwicklung der Bilanzauffassungen bis zum AHGB. 5. Sonderheft. Berlin-Wien: Industrieverlag Spaeth & Linde). Redovisningens förhärskande uppgift sedan åtminstone flera decennier tillbaka är dock utgiftsperiodisering, inte värdering, men det kan inte alls uteslutas att avvägningen kommer att ändras igen. Eduard Rechtmann framhöll, 1926, att ett förvärvat affärsvärde till förvärvspris är ett otyg i en balansräkning för värdering, då denna inte har med förvärvspriser att göra, men högst tänkbart i en balansräkning för utgiftsperiodisering - om affärsvärdet ifråga tas upp med den del som är till nytta för de framtida perioderna. Strängt taget måste en balansräkning för värdering framställa företagets värde, och om den skall ange det totala värdet måste även affärsvärdet vara med. Annorlunda är det med affärsvärdet i en balansräkning för utgiftsperiodisering som, med ord lånade av Eugen Schmalenbach, innehåller det som skall avräknas mot framtiden. Det som är en tillgång i denna balansräkning måste alltså vara så beskaffat att det kan göra något slags nytta i framtiden. Värdet på ett företag som helhet kan naturligtvis överstiga summan av delarnas värde utan samband med att företaget överlåts. I så fall talar man om inom företaget bildat affärsvärde. Detta kan ha uppstått genom särskilda åtgärder, och därmed utgifter, för att bygga upp de yttre förbindelserna eller den inre organisationen. Sådana utgifter får redovisas enligt allmänna principer för utgiftsperiodisering. Om utgifter däremot inte kan identifieras är utgiftsperiodisering självklart inte möjlig. Om redovisningens uppgift istället är värdering har det ingen betydelse om affärsvärdet förvärvats eller uppstått på annat sätt.