Sick leave in osteoarthritis and other muskuloskeletal disorders

Sammanfattning: Popular Abstract in Swedish Rörelseorganens sjukdomar är ett samlingsnamn för sjukdomar i skelett, muskler, leder och senor. Rörelseorganens sjukdomar är tillsammans med psykiska sjukdomar den vanligaste orsaken till sjukskrivning i Sverige. I sjukskrivningssammanhang studeras ofta rörelseorganens sjukdomar som en grupp men i själva verket innehåller gruppen en mängd olika sjukdomar och symptom som skiljer sig ifrån varandra på många sätt. I den här avhandlingen har jag särskilt studerat sjukskrivning till följd av artros men jag har också gjort jämförande studier av sjukskrivning vid andra sjukdomar inom gruppen rörelseorganens sjukdomar. Syftet med avhandlingen var att öka kunskapen om sjukskrivningar vid artros och andra sjukdomar i rörelseorganen. Artros är en av de vanligaste orsakerna till smärta i rörelseorganen. Sjukdomen orsakas av en obalans mellan nedbrytning och uppbyggnad av brosket i leden vilket ofta medför smärta och nedsatt rörlighet. Försämringen av leden sker gradvis och tillståndet utvecklas långsamt. Idag finns ingen behandling som kan stoppa sjukdomsförloppet vid artros. Behandling av sjukdomen syftar istället främst till att, via träning och information till patienten, förhindra att tillståndet blir sämre, minska smärtan för patienten och öka funktionen i leden. Den här avhandlingen består av fyra delar. Den första delen är en kvalitativ studie där jag studerar patienters upplevelser av sjukskrivning till följd av sjukdomar i rörelseorganen. De övriga tre delarbetena är registerbaserade studier där jag på olika sätt studerar sjukskrivning vid artros och andra sjukdomar i rörelseorganen. I studie I intervjuade jag 15 patienter med erfarenheter av sjukskrivning på grund av sjukdomar i rörelseorganen. Fokus i intervjuerna var patienternas upplevelser av sin kontakt med försäkringskassan och sjukvården i samband med sjukskrivning. Studien visade att en sammanhållen rehabiliteringsprocess och en kontinuerlig kontakt med inblandade aktörer upplevdes underlätta arbetsåtergång medan en splittrad kontakt och täta byten av handläggare eller läkare upplevdes försvåra rehabilitering och försämra möjligheterna till återgång i arbete. Patienternas berättelser illustrerade också hur sjukskrivning och arbetsåtergång i samband med sjukdomar i rörelseorganen ofta inte är en fråga om att bli ”frisk” och återgå till livet som det varit innan sjukdom och sjukskrivning. Istället handlar det ofta om att lära sig leva med sin sjukdom och att hitta sätt att anpassa både arbete och privatliv efter de begränsningar sjukdomen för med sig. I studie II använde jag data från Region Skånes Sjukvårdsdatabas och försäkringskassans register för att studera sjukskrivning och sjukersättning (det som tidigare kallades förtidspension) hos patienter med knäledsartros. Jag fann att patienter som fått diagnosen knäledsartros hade dubbelt så hög risk för sjukskrivning och 40-50 procents ökad risk för sjukersättning jämfört med totalbefolkningen. Detta visar att patienter med artros är en viktig grupp även i sjukskrivningssammanhang. Studie III var en jämförande studie där jag studerade skillnader i sjukskrivningsmönster mellan ett antal olika sjukdomar i rörelseorganen. I denna studie hämtade jag in data över sjukskrivningar baserat på läkarintyg utfärdade av läkare direkt från sjukvårdens system. I denna studie kunde jag se att längden på sjukskrivningsperioderna skiljde sig avsevärt åt mellan olika diagnoser inom gruppen rörelseorganens sjukdomar. Jag kunde också se att sjukskrivningar för höft- och knäledsartros generellt sett var ganska långa. Medan endast 11% av sjukskrivningarna för ryggvärk var 90 dagar eller längre så var 53% av sjukskrivningarna för knäledsartros och 70% av sjukskrivningarna för höftledsartros 90 dagar eller längre. Också ålders- och könsfördelningen på sjukskrivningarna skiljde sig åt mellan de studerade sjukdomarna. Detta visar på vikten av att i sjukskrivningsforskning också se bortom indelningen i stora diagnosgrupper, som rörelseorganens sjukdomar, och ta hänsyn till skillnader inom grupperna. I studie IV samkörde jag data från Försäkringskassans register med data över yrke och utbildning från Statistiska centralbyrån för att kunna studera sambandet mellan yrke och sjukskrivning och sjukersättning för höft- och knäledsartros. Ett flertal tidigare studier har påvisat ett samband mellan fysiskt belastande yrken och förekomsten av höft- och knäledsartros. Trots att förekomsten av artros ofta är större bland kvinnor än bland män så har tidigare studier främst studerat traditionellt mansdominerade yrkesgrupper som byggnadsarbetare, metallarbetare och jordbrukare. Det finns generellt sett väldigt få studier av sambandet mellan yrke och artros bland kvinnor. Trots att yrken inom till exempel vård och barnomsorg ofta innebär mycket stående och gående och många gånger tunga och ergonomiskt ofördelaktiga lyft så har dessa yrken ofta inte klassats som ”tunga” eller ”fysiskt belastande”. I studie IV ville jag därför specifikt titta på kvinnodominerade yrkesgrupper och deras risk för sjukskrivning och sjukersättning för höft- och knäledsartros. Jag fann att kvinnor som arbetade inom sjukvård och barnomsorg hade tre gånger mer sjukskrivning och 9-10 gånger mer sjukersättning på grund av knäledsartros än kvinnor i administrativa yrken. Eftersom grupper med lägre utbildning generellt sett har mer sjukskrivning och mer sjukersättning än grupper med högre utbildning ville jag också göra en uppdelning efter utbildningsnivå. Jag fann då att det inom sjukvård och barnomsorg fanns en flerfaldigt ökad risk för både sjukskrivning och sjukersättning även inom yrken med krav på högre utbildning, som till exempel specialist sjuksköterskor och förskolärare. Personer som arbetade inom administrativa yrken utan krav på högre utbildning hade däremot inte mer sjukskrivning eller sjukersättning på grund av knäledsartros än de inom administrativa yrken med högre utbildningskrav.