Tigern som tolkar. Konfrontationer i Gustaf Wingrens teologi med särskild hänsyn till teologins uppgift inom universitet, samhälle och kyrka

Sammanfattning: Popular Abstract in Swedish I inledningen till detta arbete ställer jag några frågor, såsom vilka filosofiska och teologiska förutsättningar som påverkar Wingrens teologi, om han är medveten om dessa och är kritisk till dem. Detta är viktigt eftersom huvudsyftet med avhandlingen är att spåra de grundläggande tankeförutsättningarna hos honom. Wingren själv anser att tron är förutsättning för det teologiska arbetet, se t.ex. i Predikan år 1949. Han preciserar detta närmare med att påstå att det bibliska kerygmat, som död och uppståndelse, är teologins förutsättning, inte bara när det gäller tolkningen av Skriften som enligt honom är den viktigaste teologiska uppgiften, utan också för att tolka människolivet, människans fångenskap. Luthers receptiva syn på människans relation till Gud övertas helt okritiskt, vilket leder till en passiv, mottagande hållning. Den kerygmatiska ansatsen visar att Wingrens huvudförutsättning när det gäller det exegetiska arbetet är den formhistoriska skolan. Denna skolriktning har fått kritik för att vara av protestantiskt märke, d.v.s. vara konfessionellt betingad. Jag anser att detta också i hög grad gäller Wingrens kerygmatiska teologi och innebär en sakfrämmande förutsättning för det teologiska arbetet. Viktiga drag i det kristna arvet uteblir. Detsamma gäller det senare, d.v.s. hans syn på skulden som evangeliets förutsättning, se t.ex. i Teologiens metodfråga år 1954. Denna beror också på konfessionella angelägenheter, d.v.s. lutherska, samtidigt som det stämmer väl med en bestämd filosofisk tradition, den existentiella. Denna filosofiska påverkan visar sig redan på 1930-talet. Jag anser, vilket jag har försökt påvisa i detta arbete, att även Wingrens filosofiska utgångspunkt påverkar hans tolkning av det föreliggande teologiska materialet. Detta innebär att han har ett bestämd syn på forskningsmaterialet innan han börjar analysera det. Detta är oacceptabelt vetenskapligt sett, d.v.s. formalt sett, och påverkar den innehållsliga analysen. Det vetenskapliga arbetet måste vara så förutsättningslöst som möjligt. Detta är en grundläggande tes i mitt arbete och den kritiska måttstock som jag använder på Wingrens teologi och liknande teologier. Wingren lyckas inte redovisa eller försvara sina förutsättningar på ett argumenterande sätt, vilket visar sig i hans syn på teologins uppgift inom samhälle och kyrkan. Min analys i del 3 och 4 är därför nödvändig för att visa att Wingrens formala utgångspunkt påverkar innehållet av hans teologi, d.v.s. att hans syn på teologins vetenskapliga uppgift påverkar hans syn på teologins samhälleliga och kyrkliga uppgift. Syftet med avhandlingen är därmed kritiskt, att ifrågasätta Wingrens syn på teologins uppgift och visa hur den påverkar materialet som han arbetar med. Resultatet av undersökningen är bl.a., att hos honom lämnas viktiga delar av materialet utanför. En teologi med så starkt intresse för den aktuella tillämpningen utsetts för stora risker att tillrättalägga sitt material i ett propagandistiskt syfte. Detta försöker jag själv undvika i mitt arbete med att arbeta historiskt genetiskt, d.v.s. redogöra för de olika stadierna på olika tider i Wingrens författarskap med en så öppen metod som möjligt för att inte styra materialet, och läsaren, för mycket. Den röda tråden i arbetet, som jag använder som en nyckel till Wingrens författarskap, är den kerygmatiska ansatsen. Den öppnar ett helhetsperspektiv över hela hans teologi, enligt min mening. Med denna systematiska tes struktureras och sammanhållas materialet i denna avhandling. Samtidigt har arbetet en särskild betoning av metodfrågorna, av vikten av vetenskapligheten och är därmed ett inlägg i den metodologiska diskussionen. Med betoning av objektiviteten, inte bara det aktuella intresset såsom hos Wingren, görs rättvisa åt forskningsmaterialet. Hans grundläggande ansats, den kerygmatiska som i sin tur grundas i den existentiella filosofiska traditionen, innebär en syntes mellan systematik och historia, mellan teologi och historieforskning, deskriptiv och normativ uppgift, mellan vetenskap och förkunnelse som riskerar att materialet tillrättaläggs för att visa att den egna synen på problemet är den enda rätta. Det existentiella filosofiska inflytandet gör att teoretiska och informativa element kommer till korta. Eller med andra ord, förklaringselementen kommer i skymundan p.g.a. överbetoningen av förståelsen. Texten får inte ställas till analys eller beskrivning, får inte betraktas, se Wingren i Evangeliet och kyrkan år 1960. Ordet har ingen kontrollerbar betydelse för honom, vilket leder till normlöshet och kriterielöshet i hans arbete. Denna formella utgångspunkt orsakar att viktiga moment i den kristna tron utelämnas, vilket framträder i min redogörelse för Wingrens syn på teologins uppgift inom samhälle och kyrkan. När det gäller det förra, samhällssynen eller etiken, så framträder dessa brister bl.a. i hans människosyn. Människan upplevs som helt passiv, hon får inte vara etiskt aktiv. Detta förändras under tidens lopp hos honom men trots denna förskjutning motverkar hans konfessionella och filosofiska förutsättningar denna utveckling. Hans syn på lagen som regemente omyndigförklarar människan, samtidigt som hennes förmåga till en etisk kunskap avvisas. Allt kunskapssökande får en dålig klang. Här förenas konfessionella och filosofiska angelägenheter. Människan får endast vara passivt mottagande. Detta leder till en pessimistisk syn på världen. Det fanns ganska länge ingen social eller kristen etik hos Wingren, endast en slags dopetik utan några som helst handlingsdirektiv. Det enda som människan får göra är att lida, offra sitt liv åt någon annan utan att kunna ställa några som helst krav på sin omgivning. Detta ledde till en romantisk asketism eller martyretik hos Wingren, som med åren blir allt mer framträdande. Därmed ges dock faktiskt en viss plats för ett etiskt handlande, d.v.s. i kampen mot konkurrenssamhället som leder till en intressant samhällskritik hos honom, dock inom samma ram som tidigare, d.v.s. den kerygmatiska ansatsen. Döden, korset och offrandet är den kristna livsstilen, att motta förtrycket som ett uttryck för Guds vilja. Detta visar inte bara konfessionella och tidsenliga trender utan beror också på hans uppväxt i väckelsemiljö. Evangeliet är för Wingren hela tiden en eskatologisk storhet, bortom döden. Svensk-amerikanen Joe Hills sång om väckelsernas USA passar väl som en beskrivning av Wingrens etik, trots alla reservationer. Det att acceptera lidandet utan protest kännetecknar det kristna livet: ”Work and pray, live on hay, // you'll get pie in the sky when you die.” Lidandet är kristendomens särmärke. Detsamma kan man säga om Wingrens syn på teologins kyrkliga ärende. Också där dominerar konfessionella och existentiella filosofiska förutsättningar. Till början följer han utan stora problem Billings klassiska folkkyrkotanke med dess betoning av församlingens passiva roll. Passiviteten är på något egendomligt sätt en del av evangeliet. Evangeliet är enbart funktionellt och eftersom det bestämmer kyrkans väsen blir kyrkan först och främst en funktionell storhet. Att det predikas är det viktiga, inte vad som predikas. Detta passar väl med Wingrens inflytande av existentialismen och den bultmannska traditionen. Senare förändras delvis denna folkkyrkliga syn och blir mer frikyrklig, vilket visar sig bl.a. i intresset för ekumeniskt samarbete med frikyrkorna, i debatten med högkyrkligheten samt med socialetikerna. Wingren kan därmed tala om att dra en gräns gentemot samhället p.g.a. det förändrade yttre läget, den allt lösare förbindelsen mellan kyrka och stat som gör den frikyrkliga synen berättigad enligt honom. En undrar dock om inte andra orsaker spelar där en större roll, d.v.s. hans egen uppväxt i frikyrkliga, väckelsepräglade kretsar. Det råder dock hela tiden en konflikt mellan denna gränsdragning och öppenheten hos Wingren, mellan kyrkan som minoritetskyrkan och som folkkyrka. Därmed uppstår konflikt mellan lutherska och reformerta drag i hans teologi. Med hans relativt sena betoning av kyrkan som martyrkyrka, uppkommer sekteriska drag i hans kyrkosyn samtidigt som den kerygmatiska ansatsen blir allt mer framträdande. Den existentiella avgörelsen, det krisartade, får ett företräde framför passiviteten. Under det senaste kan hans folkkyrkosyn knappast kallas folkkyrklig. Han har på gamla dagar kommit hem till sin första förutsättning, den frikyrkliga väckelsefromheten. Samtidigt dominerar dödstanken allt mer, döden som han upplevde i ung ålder, endast 10 år gammal, med sin mors bortgång. Densamma död som nu väntade honom själv. Därmed kan man tala om tre huvudförutsättningar för hans teologi, förutsättningar som han faktiskt aldrig kritiskt utarbetade: den frikyrkliga uppväxten, den lutherska traditionen som han mötte vid universitetet i Lund, och den existentiella traditionen som han blev bekant med i sina reser till Tyskland under 1930-talet och senare. Jag nämner inte skapelsetanken som en av hans förutsättningar eftersom den, enligt min mening, används först och främst för att betona Guds suveränitet både på det profana och det religiösa området och är därmed en del av den existentiella traditionen. Denna hjälper Wingren för att framhålla en slags teologisk imperialism som försvårar det offentliga samtalet med andra discipliner, försvårar teologins offentliga status. Slutligen kritiserar jag Wingren just för saknaden av en offentlig diskussion med andra akademiska discipliner. Han begränsar det teologiska arbetet till det kristna samhället, trots sin skapelseteologiska ansats. Det saknas ett dialektiskt förhållande mellan teologin och andra akademiska fack, en dialektisk metod. Detta framgår klart i det att Wingren inte försvarar sin ståndpunkt på ett argumentativt sätt utan trosinternt. Jag bygger på David Tracys uppfattning om teologins trefaldiga offentliga uppgift, d.v.s. inom universitet, samhälle och kyrka. Universitetet kommer först i min disposition, inte samhället som hos Tracy, eftersom teologins vetenskapliga status påverkar enligt min mening de andra områden, inte omvänt. Teologin måste vara tillgänglig för offentlig kritisk värdering, för en vetenskaplig analys, och får därmed inte bygga på trosinterna ståndpunkter. Jag anser att Wingrens syn på teologins vetenskapliga uppgift inte uppfyller dessa krav. Detsamma gäller hans syn på teologins samhälleliga uppgift. Enligt dess offentliga status måste teologin behandla samhällsfrågor, etiska, politiska och kulturella. Detta gör Wingren i hög grad, bl.a. med sin samhällskritik och i sitt skönlitteriska intresse. Men samtidigt måste det sägas att hans människosyn och evangeliesyn hindrar det offentliga samtalet mellan teologi och samhälle. Evangeliet får ingen roll i samhällsutvecklingen samtidigt som människans förnuftiga väsen kommer i skymundan i hans teologi. Demokratin avvisas som icke-relevant för det teologiska arbetet samtidigt som en kristen socialetik avvisas. Kristendomen har inte något att tillägga i etiskt avseende som det allmänmänskliga inte har. Orsaken till denna syn är den kerygmatiska ansatsen. Allt vrider sig kring död och uppståndelse som det centrala i det kristna budskapet. Detta centrum bygger på en trosintern ståndpunkt som avsevärt försvårar teologins offentliga samtal med en sekulariserad omgivning. Problemet är liknande när det gäller Wingrens syn på teologins kyrkliga uppgift. Hans teologi har visserligen en stor relevans för kyrkan trots hans kritik av henne, eller även just p.g.a. denna kritik. Men också här finns det stora brister som förminskar nyttan av hans kyrkliga teologi. Orsaken är densamma som i tidigare fall: hans ensidiga betoningen av kyrkans och evangeliets funktionella väsen. Gemenskapstanken finns knappast hos honom. Därmed har Svenska kyrkan en begränsat nytta av Wingrens teologi. Detsamma kan sägas om andra trossamfund. Hans syn på människans passiva roll i mottagandet av evangeliet gör det svårt för väckelsegrundade, frikyrkliga samfund att använda hans lutherska tankar samtidigt som hans polemik mot högkyrkligheten försvårar mottagningen av hans kyrkliga teologi från katolskt och anglikansk håll. Här är han verkligen en outsider, faktiskt som på de andra två offentliga områden. Men hans teologi kan verka som en kritisk instans på alla de områdena och på det sättet vara till en stor nytta. Svensk systematisk teologi har en unik tradition att bevara, enligt min mening, d.v.s. betoningen av den idéhistoriska forskningen. Wingren har försökt minimalisera denna tradition med sin sammanblandning av historisk och systematisk forskning som denna tradition har hållit isär. Hans intresse för teologin som bibelutläggningens historia tillhör dock denna tradition på sätt och vis. Felet med detta svenska, särskilt lundensiska, idéhistoriska sätt att arbeta är dock att man därmed försöker hitta en måttstock för den riktiga tolkningen av det kristna arvet, det särkristna som Nygren försökte eller det särhebreiska såsom hos Wingren. Jag vill ifrågasätta båda dessa renodlingsförsök, men anser dock att detta idéhistoriska intresse kan mycket väl användas inom systematisk teologi. Wingren och Nygren vill båda nalkas sitt historiska forskningsmaterial med en så öppen metod som möjligt för att göra rättvisa åt det föreliggande materialet, för att få fram det bakomliggande motivet, den underliggande meningen. Detta arv är viktigt att vidareföra. Där har svensk systematisk teologi mycket att bjuda på i det offentliga samtalet med universitet, samhälle och kyrka, inte bara här i Sverige utan också internationellt. Strävandet efter att redogöra för sitt forskningsmaterial med störst möjlig exakthet är lika så viktigt som det aktuella intresset. Teologins ideala uppgift är att göra traditionen rättvisa och att svara på nuets frågor.