Environmental Toxins and Essential Trace Elements at Delivery and ADHD

Sammanfattning: Popular Abstract in Swedish Sambandet mellan exponering för miljögifter och mineraler i fosterlivet och risken att ha ADHD diagnos i barndomen ADHD (uppmärksamhetsstörning med hyperaktivitet) är en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning som drabbar barn och kan fortsätta till vuxen ålder. Antalet barn som diagnosticerats med ADHD har ökat under senare år. Om detta beror på att man fått mer kunskap om ADHD eller att man blivit bättre på att diagnosticera är svårt att uttala sig om. ADHD är relativt vanligt (i en vanlig skolklass finns det minst ett barn med ADHD) och varje riskfaktor som kan identifieras och som sedan kan elimineras/reduceras kan därför ha stor betydelse. De senaste åren har man i djurstudier funnit att djur exponerade för t.ex. bly eller polyklorerade bifenyler (PCBs) har uppvisat ADHD-liknande symtom. Man kan då spekulera över om även andra miljögifter kan orsaka ADHD. I detta avhandlingsarbete har vi studerat betydelsen av perfluorerade ämnen (PFCs) och ftalater. Dessa ämnen är s.k. hormonstörande ämnen, dvs. ämnen som kan påverka våra normala hormonfunktioner. PFCs finns framförallt i produkter som avvisar vatten, fett och smuts; såsom kläder, livsmedelsförpackningar, möbler, och brandsläckningsskum. Ftalater används huvudsakligen i golvbeläggningar av plast inomhus men finns även i andra produkter som lim, färg, tapeter och kabel. Ftalater används också som mjukgörare i plast och därför finns de i diverse produkter som sandaler, pennskrin, suddgummin och i PVC-tryck på tröjor. Eftersom PFCs och ftalater finns i många produkter som vi dagligen använder har dessa kemikalier stor spridning i miljön och i människor. För att kroppen skall fungera optimalt behöver människan mineraler i måttliga mängder. Överskott av till exempel mangan har kopplats till negativa effekter på hjärnan, särskilt på fosterhjärnan som är extremt känslig för påverkan av gifter. Nya rön visar dock att goda selennivåer skulle kunna minska den negativa effekten av höga mangannivåer. I detta avhandlingsarbete har vi därför även studerat sambandet mellan mangan- och selennivåerna i serum vid förlossningen och risken för ADHD-diagnos i barndomen. I diagnosregistret vid Barn- och ungdomspsykiatriska kliniken i Malmö identifierades 206 barn med ADHD födda mellan 1978 och 2000. För varje barn med ADHD valdes ett kontrollbarn utan denna diagnos. Från kvinnoklinikens biobank i Malmö hämtades sparade navelsträngsprover samt blodprover från mödrar och i dessa analyserades nivåerna av PFC, ftalater, mangan och selen. I delarbete I undersökte vi vad som påverkar variationen av PFC, dvs. varför vissa individer har låga nivåer medan andra har höga nivåer. Vi såg indikationer på att omföderskor har lägre nivåer av PFCs än förstföderskor och att kvinnor födda i nordiska länder hade högre PFC-halter jämfört med de som var födda någon annanstans. Generellt förklarade vi dock väldigt lite av variationen av PFC, vilket visar att vi inte kan förlita oss på t ex frågeformular utan faktiskt måste mäta i serum för att veta vilka nivåer en individ har. I delarbetena II-IV studerade vi sambandet mellan PFCs, ftalater, mangan och selen och risken för ADHD-diagnos i barndomen. Resultaten visar inga samband mellan exponering för miljögifterna och ADHD däremot visar det sig att barnen höga halter av selen i navelsträngsblod var positivt associerade med ADHD-diagnos. Trots att studier på människor tyder på att selen är en antioxidant och endast är länkad till god hälsa har djurstudier visat att höga halter av det goda selenet kan skada hjärnan. Våra studier talar alltså inte för några starka samband mellan PFC, ftalater eller mangan och risken för ADHD. För att utesluta även svagare samband krävs det dock betydligt större studier.