Chicagoskolan : institutionaliseringen, idétraditionen och vetenskapen

Sammanfattning:

Forskarna inom Chicagoskolan var de första i ett akademiskt ramverk som systematiskt och etnografiskt satte gruppen och människan i centrum i en modern urban kontext. Det hade förekommit andra som skrivit om industrialism, modernism, urbanitet och de fattiga i slummen, men inte på ett lika systematiskt och genomträngande sätt som Chicagoskolan. Skolans strävan att förankra sina antaganden om det industriella, moderna och urbana i empiriska studier var banbrytande och hade antropologin, journalistiken och reformismens surveyundersökningar som etnografiska förebilder. William I. Thomas, Robert E. Park, Ernest W. Burgess och deras studenter gjorde empiriska studier om olika sociala situationer där konkreta människor interagerade, vilket fortfarande är något förhållandevis ovanligt inom urbana studier. I denna empiriska/historiska studie påvisar Oscar Andersson hur Chicagoskolan växte fram mellan 1915 och 1935, genom att i detalj kartlägga olika aktörers bidrag till framväxten av skolan samt hur institutionen gick ifrån att vara en förhållandevis löst sammanhållen organisation med spretande idéer och intresseinriktningar till att bli en fullfjädrad vetenskaplig institution med relativt homogent ämnesinnehåll och forskningsfokus. I merparten av samtida studier av Chicagoskolan tas det många gånger för givet att skolan företräddes av vissa personer och hade ett visst ämnesinnehåll, i denna studie kartlägger författaren genom en noggrann empirisk/historisk undersökning vilka personer som verkligen ingick i Chicagoskolan och vilket vetenskapligt förhållningssätt och vilka empiriska metoder de praktiserade i fältet. Genom att studien påvisar hur den sociologiska och antropologiska institutionen i Chicago utvecklade en empiriskt grundad vetenskap, framgår det också vilka förutsättningar som fordras för kunskapsproduktion i en akademisk miljö. I studier av kunskapsprocesser framhålls vanligtvis den idéhistoriska bakgrunden, i detta arbete visar författaren att det också krävs en administrativ och finansiell grund för att kunskap ska kunna ackumuleras, utvecklas, reproduceras och föras vidare till nya forskargenerationer vid ett universitet. Författarens främsta bidrag till studier av Chicagoskolan, är att på ett analytiskt och empiriskt plan visa på likheter respektive skillnader mellan antropologi och sociologi i Förenta staterna på 1920-talet. Skolan använde sig framför allt av filosofiska och sociologiska förebilder, men arbetade, enligt författaren, i en antropologisk anda. De förde samman antropologins etnografiska forskningsfokus, genom att i fältet studera verkliga människor, med sociologins komparativa och universella syn på samhället och människan. Dessutom var antropologi en del av den sociologiska institutionen mellan 1892 och 1929, vilket gjorde att det fanns unika kopplingar mellan ämnena redan från början. Detta faktum skulle sedermera sätta sin prägel på både antropologin och sociologin i Chicago. Trots att den urbana antropologin har hämtat inspiration och legitimitet från Chicagoskolan på 1920-talet har ingen tidigare i detalj undersökt vad som var ”antropologiskt” med skolan. Det tas ofta för givet inom antropologisk litteratur att Chicagoskolan hade en antropologisk prägling, denna studie går ut på att undersöka om så verkligen var fallet. Omvänt är det mycket ovanligt att någon mer i detalj har påvisat hur Chicagoskolan påverkade antropologin, annat än att skolans forskning utgör den historiska källan till urbanantropologi.