Utrymme för deltagande : Beslutsprocesser i möten mellan patienter med ospecifika ländryggsbesvär och sjukgymnaster i primärvård

Sammanfattning: Hälso- och sjukvårdsmöten som föranleds av medicinskt ospecifika symptom innebär utmaningar för både patient och vårdprofessionell. Samtidigt erbjuder det ospecifika ett mer flexibelt utrymme för patienters aktiva deltagande i beslutsprocesser än vad som är fallet vid specifika hälsoproblem med ett begränsat antal vedertagna behandlingsalternativ. Syftet med forskningsprojektet var att undersöka utmaningar relaterade till utrymmet för patienters deltagande i beslutsprocesser avseende intervention. Avhandlingen baseras på fyra artiklar som undersöker erfarna sjukgymnasters föreställningar om, och interagerande i möten med patienter med ospecifika ländryggsbesvär.Forskningsprojektet genomfördes med explorativ empirisk ansats kombinerat med fokuserad etnografi. Det betyder att forskningen grundas på erfarenhetsbaserad kunskap som samlas in i naturligt förekommande verksamhet. Data samlades in via fokusgrupper med sjukgymnaster, samt via deltagande observationer av det första mötet mellan sjukgymnast och patient. Samtliga sammankomster videofilmades och transkriberades, och analyserades med fokus på beslutsprocesser avseende intervention.Forskningsprojektet resulterade i tre mönster: i) kontrasten mellan sjukgymnasternas förställningar om helhetsperspektiv i förhållande till det biomedicinska intresse som de utövade, ii) omvandlingen av patienternas resursorientering till biomedicinskt hälsoproblem, samt iii) överensstämmelse mellan sjukgymnasternas inställning till, och deras hantering av andra aktörer. Resultatet tyder på att sjukgymnasterna resonerade om element från flera systemnivåer men fattade beslut på sin egen systemnivå, det vill säga utifrån professionell metodik och teori. Det innebär att utrymmet för patienters aktiva deltagande i beslutsprocesser avseende intervention inte togs tillvara i den omfattning som var möjlig. Genom att vårdprofessionella utvecklar kommunikativa och interaktiva förmågor kan patienters resurser bättre tas tillvara i intervention, vilket indirekt kan leda till ökad nöjdhet och bättre funktionsförmåga.