"En tystnad vari ordet sväller" : Bygdeskildringar som ordkonst i Stina Aronsons Hitom himlen och Tage Aurells "Pingstbrud"

Sammanfattning: Ämnet för denna licentiatavhandling är den konstnärliga behandlingen av landsbygden och glesbygden som språklig, social miljö, mer specifikt i romanen Hitom himlen (1946) av Stina Aronson (1892‒1956) och novellen ”Pingstbrud” (Nya berättelser, 1949) av Tage Aurell (1895‒1976). Syftet är att undersöka verkens spänningsfält mellan avantgarde och bygdeskildring. Hur används bygdemiljön som litterärt material, diskursivt och narratologiskt, i en medveten konstnärlig praktik, en poetik? I andra hand kommer frågan huruvida författarskapen delar så pass många egenskaper att det är rimligt att tala om en litteraturhistorisk strömning.Med hjälp av bland annat Ludwig Wittgensteins språkspelsbegrepp och Thomas O. Beebees transmesis-begrepp undersöks hur den språkliga, sociala miljön hämtad från Tornedalen och Värmlands skogsbygd framställs.I analysen av Hitom himlen ligger fokus inte minst på iscensättningen av den tornedalsfinska miljön, men också på romanens förhållande till en av Aronson själv antydd poetik. Analysen av ”Pingstbrud” undersöker framför allt skvallrets, inte bara tematiska, utan även formmässiga roll i framställningen.Centralt hos både Aurell och Aronson tycks vara temat kring människans ensamhet och längtan efter gemenskap och förståelse. Gestalternas ofta misslyckade försök att bryta sin isolering och nå verklig kontakt med andra grundar sig bland annat i att klyftan mellan gestalternas intention och förmågan att kommunicera denna intention är alltför vid för att lyckas. Både Aronson och Aurell förespråkar en litterär hållning som betraktar det ringa som något betydelsefullt. Genom en avlyssningens poetik försöker de uppfatta det som egentligen menas med allt som sägs. De ger orden en ny konstnärlig kontext där form och innehåll organiskt bär upp varandra. De ringa orden, de banala fraserna och de slitna uttrycken sätts i ett sammanhang som låter läsaren reflektera över deras uttrycksfullhet.Det är de ringa ordens poetik, en betydelsediger enstavighet, tystnaden som får ordet att svälla.