Developing knee joint osteoarthritis: Clinical, radiographical and biochemical features

Sammanfattning: Popular Abstract in Swedish Knäledssmärtor och knäledsartros: kliniska, röntgenologiska och biokemiska undersökningar under tidig artrosutveckling Långdragna knäsmärtor (dagligen i mer än 3 månader) förekommer hos 15 % av personer i åldern 35-54 år. Det visar vår undersökning av befolkningen i Laholms kommun i sydvästra Sverige. En orsak till långdragna knäsmärtor kan vara artros (s.k. broskförslitning eller broskförtunning) men tidigare undersökningar har hävdat att detta i nämnvärd omfattning endast drabbar personer över 55 år. Artros är en av de vanligaste orsakerna till smärtor och handikapp i den äldre delen av befolkningen. I samarbete med svenska och internationella forskare inom området har vi i detta avhandlingsarbete undersökt förekomst av och sjukdomsmekanismer vid tidig, symptomgivande knäledsartros hos personer under 55 år. Artrosförekomst För att undersöka artrosförekomsten i åldrarna 35-54 år, skickades en enkät 1990-91 till 2000 slumpvis utvalda personer (ett genomsnitt av befolkningen) i Laholms kommun, som var vårt undersökningsområde. 1853 personer (92,6 %) besvarade enkäten varvid det konstaterades att 279 (15 %) av dem hade kroniska knäsmärtor. Alla erbjöds undersökning och de 204 som accepterade besvarade frågor om sina knäbesvär samt genomgick klinisk läkarundersökning och röntgenundersökning av knälederna. Efter tillstånd av etisk kommitté samt från varje enskild individ genomfördes för provtagning (under lokalbedövning) sköljning med koksaltlösning av den knäled som gav mest besvär. Dessa prover, tillsammans med blodprover, sparades nedfrysta för senare analyser. Röntgenundersökningen visade att c:a 1 % av befolkningen i åldrarna 35-54 år har knäledsartros, medan det i åldrarna 35-44 år är c:a 0,5 %. I jämförelse med tidigare befolkningsundersökningar i Sverige och inter-nationellt har vi således kunnat visa att artros med kroniska knäsmärtor drabbar c:a 1 % av befolkningen i åldersgrupper där man tidigare ansett att knäledsartros är ovanlig. Knäledsartros påverkar funktion och välbefinnande Graden av funktionsinskränkning i livets dagliga aktiviteter liksom graden av knäsmärtor och knästelhet kan studeras genom ett standardiserat frågeformulär, WOMAC, som utvecklats av en kanadensisk forskargrupp. Påverkan på allmänt hälsostatus/välbefinnande kan studeras med ett annat internationellt använt frågeformulär, SF-36, där man också kan göra jämförelser med tillståndet hos den allmänna befolkningen i olika åldersgrupper samt individer med helt andra typer av sjukdomar, t ex hjärt- kärlsjukdomar. Vi har funnit att personer med kronisk knäledssmärta har sämre hälsostatus än genomsnittsbefolkningen i Sverige i samma åldersgrupper. Personer med knäledsartros har också sämre hälsostatus och sämre funktion avseende knästelhet jämfört både med dem som inte har artros och jämfört med befolkningen i övrigt. Således är knäledsartros en sjukdom som inte bara kan ge smärtor utan också betydande lidande och funktionsinskränkningar i arbete och på fritid för den som drabbas. Diagnos och nya undersökningsmetoder Klinisk läkarundersökning ingår rutinmässigt vid ledbesvär och har ofta ett stort värde för diagnos. Vid knäledsartros har emellertid tidigare undersökningar visat att denna typ av klinisk undersökning är alltför okänslig och ospecifik för att finna sjukdomen, framförallt hos yngre personer med tidig artros. Dessa fynd har bekräftats i vår undersökning. Vidare har vi funnit att variationen i undersökningsresultat tydande på knäledsartros mellan två erfarna läkare är stor. Eftersom den kliniska undersökningen är alltför okänslig, har vi utvärderat nya metoder för att tidigare kunna konstatera förändringar som ger diagnos och därmed möjlighet att utveckla behandling. Vid artros uppstår förändringar i både ledbrosket och den underliggande benvävnaden. Man kan mäta halterna av de ämnen, s.k. biokemiska markörer, som frigörs från brosk och benvävnad vid den nybildning och nedbrytning som ingår i den kontinuerliga omsättning som normalt äger rum i en led. Vid olika ledsjukdomar och ledskador har man dessutom, både i Sverige och internationellt, kunnat visa att detta leder till ändrade nivåer och mönster av de frisatta molekylerna i såväl ledvätskan som i blodet. Dessa förändringar har vid artros framförallt studerats hos äldre patienter med avancerad och långt framskriden sjukdom/skada. För att se om denna typ av förändringar finns också vid utvecklingen av tidig knäledsartros, undersökte vi knäledssköljvätskan hos 90 av de personer som genomgick undersökning 1990-91. Vi fann då att förhållandet i nivåerna mellan en stor broskmolekyl (aggrecan) och ett broskäggviteämne (COMP) var förändrade hos dem med artrosför-ändringar på röntgen, mindre uttalat vid små förändringar och mer vid större förändringar på röntgen. Också i blodprover på en mindre, slumpvis utvald grupp av personer med knäsmärta kunde vi se skillnader i nivåerna av biokemiska markörer mellan dem med och utan knäledsartros på röntgen. Vi kunde konstatera, att under en treårsperiod steg halterna i blodet av de biokemiska markörerna för brosk (COMP) respektive ben (BSP) hos dem med artros medan de förblev oförändrade hos dem som inte utvecklade artros. Genom att i blodet spruta in radioaktivt märkta ämnen, som tillfälligt binder sig till benvävnad kan man få en bild av ändrad benomsättning vid olika sjukdomar. Metoden är riskfri eftersom den radioaktiva stråldosen är mycket låg och då de radioaktivt märkta ämnena snabbt försvinner ur kroppen. Med sådan s.k. isotopundersökning kunde vi också konstatera att de förändringar i benvävnaden direkt under ledbrosket, som kan konstateras vid artros också avspeglas i förändrade blodnivåer av de biokemiska markörerna COMP och BSP. Sammanfattning och framtidsperspektiv Vi kan konstatera att knäledsartros i åldrarna 35-54 år är vanligare än man tidigare trott. Artrossjukdomen ger ofta upphov till långdragen smärta och de som drabbas får betydande begränsningar i sin funktion samt sämre hälsostatus. Eftersom traditionell läkarundersökning, liksom vanlig röntgenundersökning, upptäcker knäledsartros först i ett ganska sent stadium har vi studerat nya metoder för tidigare diagnos. Vid andra sjukdomar, t. ex. hjärtinfarkt, kan man tidigt och känsligt upptäcka hjärtmuskelskada genom att registrera förhöjda blodhalter av ett äggviteämne från hjärtvävnaden. I likhet med detta har vi funnit att brosk- och benskadorna vid knäledsartros ger upphov till mätbara förändringar i både knäledsvätskan och i blodet av vissa specifika s.k. biokemiska markörer. Dessa fynd är mycket lovande men måste utvärderas vidare innan de kan användas praktiskt för diagnostik och för att följa sjukdomsprocessen vid artros. Genom att använda denna typ av markörer bör det också bli möjligt att utvärdera den kliniska effekten av ämnen som i laboratorieexperiment visat sig ha en möjlig skyddande eller läkande effekt på ledens vävnader.