Lärande och låtsaslek - ett kognitionsvetenskapligt utvecklingsperspektiv

Sammanfattning: Denna licentiatuppsats är en tvärvetenskaplig undersökning kring lärandets relation till låtsaslek. Ur ett kognitionsvetenskapligt perspektiv är förmågan att låtsas något av en gåta. Därför är det särskilt intressant att undersöka hur barnet kan nå denna förmåga. Sker det genom lärande? Resulterar låtsasleken i något lärande? Fyller låtsasleken någon avgörande funktion för barnets framtid som kulturell medlem? Detta är de frågor som driver undersökningen. Forskningsprocessen vilar i grunden på tidigare forskningsresultat inom kognitionsvetenskap eller fält som är direkt relevanta för kognitionsforskning. Uppsatsen innehåller också ny empiri som används i två specifika syften: (1) att exemplifiera och förtydliga de teoretiska resonemangen, (2) att visa på förekomsten av visst lärande och viss låtsaslek från autentiska lekmiljöer. Den empiriska studien är utförd som deltagande observationer vid fyra förskoleavdelningar. Barnen i studien var från 20 månader gamla till drygt sex år. De resultat som denna uppsats särskilt bidrar med består i att skapa en teori som integrerar kognition, emotion och kommunikation. Därtill handlar det om tre särskilda perspektiv på lärande och låtsaslek: (1) Människan är utrustad med fem regulatorer som (a) märker av den emotionella statusen i närmiljön; om hot förekommer saknas förutsättningar för lek, (b) reglerar individens uppmärksamhet; vid låtsassituationer behöver individen vara särskilt uppmärksam på små skillnader, (c) transformerar andras handlingar till egna handlingar genom ett spegelsystem som möjliggör imitation, (d) bidrar till lärande av kulturella normer och regler, (e) förhindrar vissa kulturellt oacceptabla handlingar. (2) Människan tar del i sociala aktiviteter och låtsasleken kan ses som en sådan. Låtsasleken som en social aktivitet bygger på kommunikation av två specifika slag: (a) lekhandlingar som är innehållet i leken; varje handling för leken framåt, (b) leksignaler som hela tiden påminner deltagarna om vilken typ av social aktivitet det rör sig om. Ibland kan lekhandling och leksignal sammanfalla men det kräver inte metakommunikation som andra lekforskare har föreslagit. (3) Genom att betrakta lärande och lek som transfer blir det tydligt vad barnet behöver lära sig för att kunna låtsasleka. Det blir också tydligt vad i leken som utgör ett lärande för framtida situationer. Ett sätt att kunna utföra transfer till och från leken är att lära sig särskilda principer. Åtta sådana föreslås och särskilt en princip, principen om funktionell frihet är sammanflätad med leken och lekutvecklingen. Att utveckla principen om funktionell frihet innebär för barnet att det bättre kan förstå den kultur i vilken det växer upp. Vad som föreslås i denna uppsats är att låtsasleken bidrar till kulturellt lärande och att leken har en potential att utveckla kulturen på sikt.