Grundvatten i Uppsalatrakten

Sammanfattning: I Uppsalatrakten utförda geologiska undersökningar redovisas i några profiler. Fem av dessa är tvärprofiler genom Uppsalaåsen. De visar, att åsen uppenbarligen följer en förkastning från Flottsund i söder till Gamla Uppsala i norr. Åsens kärna ligger på den mot öster vettande förkastningsbranten. Det har kunnat fastläggas dels genom borrningar, dels genom seismiska undersökningar. Dessa visar att ljudhastigheten under grundvattenytan i åskärnan är 1700 - 1900 m/s. Den synliga åsryggen ligger längs själva bergryggen. Detta framträder mycket distinkt i profilen från Röbo tegelbruk.Förutom Uppsala- och Vattholmaåsarna finns i trakten spår av Jumkilsåsen. Denna ligger i Jumkilsåns dalgång. Tecken tyder på, att den är en biås till Uppsalaåsen. Dess upprinnelse är ej helt klarlagd men torde ligga i området mellan Sandkällan och Galgbacken. Sandkällan skulle i så fall ligga i en lateral del av Jumkilsåsens äldsta del.I Sävjaåns dalgång har man vid sonderingar träffat på ett mycket hårt lager av mo. En möjlighet är att lagret kan vara av glacifluvialt ursprung och i så fall ha samband med de funna isälvsavlagringarna sydsydost om Bergsbrunna samhälle.Av de uppgjorda geologiska profilerna framgår också, att åsens vattenförande lager står i hydraulisk förbindelse med de stora dalgångarna och de omgivande höjderna. Det innebär att de stora grundvattenströmmarnas infiltrationsområden ej är begränsade till åsarna. De omfattar istället betydande arealer.I Uppsalatrakten finns flera stora grundvattenströmmar. Den största går längs Uppsalaåsen från Ydingsbo i norr (35 km norr om Uppsala) till Kungshamn i söder. Det är sålunda en 45 km lång sammanhängande grundvattenström, som rinner mot söder. Givetvis får strömmen stora tillskott på vägen, som t.ex. de stora biflödena från Vattholmaåsen, Jumkilsåns dalgång (Jumkilsåsen) och Sävjaåns dalgång. Längs de olika grundvattenströmmarna finns också många källor och vattentäkter. Uppsalas kraftiga expansion har fört med sig ökande grundvattenuttag. Det medförde i sin tur att grundvattenstånden sjönk längs åsarna och många källor sinade. I mitten av 1960-talet blev avsänkningen så kraftig att den utgjorde en potentiell sättningsrisk på flera håll i staden. Som tur var hade staden redan i mitten av 1950-talet startat en infiltrationsanläggning för ytvatten vid Tunåsen. Denna anläggning har en stor grundvattenståndsförhöjande effekt söder om Faxan.Man har noterat grundvattenståndsförändringar under flera decennier och detta har huvudsakligen skett längs åsarna. Det har då visat sig, att förändringarna är beroende av: nederbörden, temperaturen, vattenmagasinens storlek, de utpumpade vattenmängderna vid olika täkter och infiltrationsanläggningens kapacitet.Många utredningar har sökt lösa frågan om huvudgrundvattenströmmens storlek, varvid många olika värden har erhållits. Av vitalt intresse är i första hand att få veta den ur åsen eller dess omedelbara tillflöden uttagbara mängden grundvatten. Den utpumpade mängden får ej vara så stor, att vattenstånden går under de kritiska nivåer, då farliga sättningar kan börja. Grundvattnet får ej heller avsänkas så, att ytvatten med lätthet kan rinna in i grundvattenströmmarna.I samband med en provpumpning för ny vattentäkt i Sunnersta under hösten 1968 anpassades vattenuttaget så, att den sydgående huvudgrundvattenströmmen här praktiskt taget helt avlänkades in emot provpumpningsplatsen. Uttaget var 100 l/s. Om hänsyn tas till nederbörden och till den uppkomna magasinsförändringen under provpumpningsperioden blir det effektiva uttaget 90 l/s. Vid den aktuella tiden på året är grundvattenstånden som lägst, varför vattenföringen är låg.De utpumpade vattenmängderna från stadens större täkter är kända sedan lång tid tillbaka. Förhållandet är det samma med infiltrationsanläggningens kapacitet. Med kännedom om lågvattenföringen från vissa källor och flödande brunnar på Kungsängen går det att beräkna en minimiomsättning av grundvatten mellan Storvad och Flottsund. Den uttagbara vattenmängden ur grundvattenströmmarna är då 700 l/s. Av den siffran är minst 490 l/s naturligt grundvatten.När det genom marklagren perkolerande sjunkvattnet når grundvattenytan, lägger detta sig ovanpå grundvattnet. Detta nya grundvatten har en högre total salthalt än vad nederbörden har, men lägre än det underlagrande grundvattnet. Ju längre grundvattnet strömmar, ju mer salter tas upp från omgivande media, samtidigt som vattnet överlagras med nytt sjunkvatten etc. Det innebär att ytligt grundvatten har låg total salthalt och är av mycket ungt datum, medan djupare beläget grundvatten har betydligt högre salthalt och är också äldre.Geologiska och hydrologiska faktorer medför att grundvattnet normalt rör sig i strömbanor. I närheten av vattentäkter kan strömbilden rubbas, varvid förändringar i det utpumpade vattnets kemi uppstår. Givetvis framträder också nederbördens långtidsvariationer. Sålunda minskar totala hårdheten under nederbördsrika år medan t.ex. NO-3-halten stiger.Grundvattnets kemiska förändringar från ytvatteninfiltrationen vid Tunåsen ned till Kungshamn redovisas i uppsatsen. Totala salthalten i grundvattnet ökar ända ned till Ulleråker/Övre Föret, men därefter sjunker den ned mot Kungshamn. Totala salthalten ökar också från moränhöjderna, under lerslätterna och fram till huvudgrundvattenströmmen längs Uppsalaåsen. Samtidigt märks hur årstidernas inverkan på vattnet minskar allt efter avståndet från infiltrationsområdena.

  KLICKA HÄR FÖR ATT SE AVHANDLINGEN I FULLTEXT. (PDF-format)