Att göra jämställdhet – motiv, motstånd och möjligheter i det svenska skogsbruket

Sammanfattning: Denna licentiatavhandling fokuserar på kön, arbete och jämställdhet i skogligt relaterade arbetsorganisationer i en svensk kontext. Svensk skogsbrukssektor tillskrivs ofta stor betydelse för regional, såväl som nationell, utveckling och i övergången till en mer biobaserad ekonomi. Samtidigt är sektorn numerärt mansdominerad, drygt 85% av de i skogsbruket sysselsatta är män, och symboliskt maskulint kodad. Detta framförs ofta av sektorn själv, av såväl högre utbildning, näringsliv och myndigheter, som ett hinder för utveckling och skogsbrukssektor uttrycker en önskan om ökad jämställdhet. Ökad jämställdhet, främst i termer av minskad numerär könsobalans i skogsbrukssektorn är dock en fråga som varit aktuell under en längre tid. När skogsbrukssektorn tidigare har adresserat frågan om jämställdhet har fokus framförallt legat på kvinnors situation i sektorn varför det är motiverat att undersöka vad som händer, inte primärt för kvinnor i sektorn (eller de som är utanför men potentiellt skulle kunna vara i sektorn), utan i styrning och policyarbetet, bland de män som finns i sektorn och som där utgör norm och i arbetet med att driva dessa frågor i arbetsorganisationerna. Det övergripande syftet med avhandlingen är därför undersöka hur jämställdhet konstrueras i skogsbrukets arbetsorganisationer. Med utgångspunkt i feministisk teori, och ett perspektiv där kön, såväl som jämställdhet, är något som görs i tal och i vardagliga praktiker, undersöka hur dessa konstruktioner sker på både en övergripande policynivå, på organisationsnivå och på individnivå bland den majoritet av män som arbetar i sektorn Licentiatavhandlingen utgörs av tre artiklar som var och en undersöker hur jämställdhet görs på olika nivåer i skogsbrukssektorn. I den första artikeln analyseras hur jämställdhet görs på strategisk nivå i skogsbrukets arbetsorganisationer genom att studera jämställdhetspolicys från tio olika skogliga organisationer. Den andra artikeln, som genom intervjuer med dem som i företagen implementerar ovan nämnda policys, såsompersonalansvariga eller ledningsrepresentanter, utforskar med hjälp av en diskursanalytisk ansats hur konstruerandet av jämställdhet som ett ”business case” får konsekvenser för det handlingsutrymme som skapas i organisationerna. Den tredje artikeln undersöker hur jämställdhetsarbetet (det vill säga de skrivna policyerna i artikel 1 och sätten de implementeras på i artikel 2) mottas av män i sektorn genom att analysera hur fritextsvaren i en nationell enkät konstituerar förståelser av jämställdhet, kön och arbete. Gemensamt för respektive artikel är att de sökt analysera mening och mönster i språket, alltså hur det talas eller skrivs om jämställdhet, med utgångspunkten att språket inte bara beskriver utan också gör. Resultatet visar att dels görs jämställdhet till en kvinnofråga som inte bekommer män snarare än en organisatorisk fråga som rör köns(makts)strukturer i hela verksamheten, och dels så understryks ytterligare kvinnor som avvikande och det i ett sammanhang där de redan utmärks som tokens. Genomatt betrakta jämställdhet som en kvinnofråga osynliggörs strukturella ojämlikheter samtidigt som en diskussion kring vilka privilegier samt vilket ansvar och handlingsutrymme män har saknas. Vidare görs såväl kvinnor som jämställdhetsfrågor till något utöver den ordinarie arbetsorganisationen varför förställningar om kärnverksamhet, kompetens och kunskap förblir outmanade och den som förstås som kunskapsbärare i sektorn är en (viss sorts) man.